Fru talman! Jag tackar Johan Pehrson för svaret. När det gäller diskussionen om Europas lägsta arbetslöshet kan vi ta den i nästa interpellationsdebatt.

Nu har vi lyssnat på Johan Pehrson i en halvtimme, och det står tydligt och klart att vi möter en minister som verkar leva efter mottot se inget, hör inget, säg inget. Det är en minister vars strategi tycks vara att om han inte erkänner problemen existerar de inte.

Johan Pehrson lyssnar kanske, men ofta tycks det vara ett eko av hans egen röst som upprepar tomma löften som har blivit hans signaturmelodi. Jag kan konstatera att det är en symfoni av missade möjligheter och bortslösade resurser som ekar i bakgrunden medan samhället ropar efter konkreta åtgärder, Johan Pehrson.

Frågan kvarstår: När kommer regeringen med Johan Pehrson i spetsen att ta av sina ögonbindlar, rensa öronen och börja lyssna på verklighetens röster? Eller är vi dömda att fortsätta bevittna detta teaterstycke där Johan Pehrson spelar huvudrollen som den osynlige åskådaren i sitt eget drama?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

På Liberalernas hemsida står, som jag nämnde, allt man vill höra om samhällsproblem. Ni skriver om områden med begränsade livschanser, hög arbetslöshet, dåliga skolresultat, minskad trygghet och bristande förtroende för samhällets institutioner. Ni pekar på de problem som vi diskuterar - en enastående analys. Men hur översätter vi detta i konkret handling, Johan Pehrson?

I stället väljer han att samarbeta med ett parti som tvärtemot denna analys inte bidrar till lösningar på segregationen utan förstärker samhällets splittring genom att peka ut specifika grupper och underminera samhällets sammanhållning.

Jag är mer än villig att diskutera med Johan Pehrson om de djupa problemen med segregation och om hur vi ska komma fram till de lösningar som krävs. Men för att detta ska vara möjligt och ske måste Johan Pehrson och Liberalerna bestämma sig för på vilken sida av historien som de vill stå på.