Fru talman! Jag blir häpen när jag hör Mats Green i denna debatt. Han ägnar en stor del av detta replikskifte åt historia. Det är känt för precis varenda en vilka reaktorer vi har haft, vilka som har stängts och vilka skälen bakom var. Han vill ägna denna debatt åt att komma så långt som möjligt från det som är här och nu. Det handlar om tillbakablickar och om det som ska komma efter 2035 och 2045. Men vi har en realitet här och nu, och här har inte regeringen, Mats Green eller Sverigedemokraterna några som helst svar. Han lägger alla ägg i samma korg.

Jag är på djupet otroligt oroad och bekymrad över att man inte ser de möjligheter som finns i den gröna omställningen. Jag är oerhört bekymrad över att man inte lyssnar på vad näringslivet säger om vad som behöver komma på plats. Jag är oerhört bekymrad över att man inte tar de havsvindkraftsansökningar motsvarande cirka 90 terawattimmar som ligger på regeringens bord på allvar och fattar de beslut som behövs för att öka svensk elproduktion. I stället fastnar man i historiebeskrivningar och i något som ligger längre fram än det behov som finns här och nu.

Självklart ser vi att den kärnkraft vi har i dag behövs under väldigt lång tid framöver. Vi ser att det kan finnas möjlighet att förlänga livstiden för de reaktorer som finns. Det finns också studier som tyder på att SMR-reaktorer kan vara en otroligt intressant väg att gå, vilket vi också pekar på. Men hur mycket vi än skulle vilja det löser de inte problemet till 2030.

Det är därför replikskiftet går som det gör just nu. Det handlar om tiden bortom 2035, eller så är det historiebeskrivning. Man har inga lösningar här och nu.

(Applåder)