Fru talman! Jag uppfattade inte att det hade gjorts någon riskbedömning. Statsrådet hänvisar till att det är arbetstagarorganisationerna som har ett eget intresse av att yttra sig för att bidra till en väl fungerande arbetsmarknad och att statsrådet ska följa även denna fråga mycket noggrant efter att man ändrat det här och tagit bort pengarna för att se vilka konsekvenser det blir av regeringens beslut. Jag låter kanske lite tråkig, men jag tycker att det låter ganska nonchalant.

Fru talman! När jag hör svaret blir jag ändå lite nyfiken på om statsrådet vet hur många olika kollektivavtal som finns i Sverige. Jag ska inte riskera att sätta statsrådet på det hala här, så jag kan säga att det finns 600 olika kollektivavtal. Då räknar jag inte med de underliggande lokala avtalen som kan tecknas per arbetsplats.

Jag ska ta tillfället i akt och lägga in en passus om att den som hävdar att svensk arbetsmarknad eller den svenska modellen inte är tillräckligt flexibel, att den är för statisk eller inte anpassad efter olika branschers eller enskilda arbetsplatsers unika förutsättningar nog inte känner till att det finns 600 olika kollektivavtal.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Varje person är unik och ska placeras in på rätt nivå där erfarenhet, utbildning, ålder med mera ska sättas i förhållande till arbetets art, omfattning, uppgifter, svårighetsgrad, arbetsförhållanden och mycket mer. Arbetstagarorganisationernas yttranden är betydelsefulla för att Arbetsförmedlingen ska kunna avgöra om en placering är möjlig.

Jag vill också understryka att det är väldigt arbetskrävande för facken. Vi pratar om cirka 200 000 förfrågningar till facken per år, något som man anser behöver göras. För några förbund är det en enorm uppgift, och de har tidigare meddelat att de kanske inte hinner med alla dessa förfrågningar, vilket jag skulle säga främst är en förlust för samhället. Det gör det också möjligt för oseriösa företag att utnyttja detta tillfälle.

Jag påstår också att myndigheten inte är expert på att tolka avtalen, utan det är de båda parterna som är experter på att tolka avtalen. Myndigheten har inte den kunskap som krävs för att granska respektive arbetsplats.

I dag betalar staten 50 procent och facken står för den andra halvan. Det visar att man gemensamt tycker att det här är viktigt och därför tar ett gemensamt ansvar för uppgiften. Nu märker vi att staten vill ta sin hand ifrån detta och tycker att facken får fixa det efter egen förmåga. Det tycker jag är väldigt olyckligt, för det kommer att se väldigt olika ut. Vilka förutsättningar de olika facken har kommer att spela stor roll för hur det ser ut med ordningen och redan på svensk arbetsmarknad.

Min fråga är: Varför vill statsrådet bidra till mindre samordning och mer oreda när det rör sig om ganska små pengar i sammanhanget, pengar som dessutom används ganska effektivt?