Herr talman! Jag konstaterar att Rasmus Ling nu skruvar upp det retoriska tonläget utan att underbygga det med särskilt starka sakargument, och det oavsett om frågan gäller anonyma vittnen eller medborgarskap.
Jag vill ändå börja med de anonyma vittnena, som är huvudfrågan för dagens debatt. Man kan möjligtvis undra, eftersom Rasmus Ling pekar på vad han tycker är bristande empiri när det gäller argumenten för anonyma vittnen, på vilken empirisk grund han drar så säkra slutsatser om de negativa effekter det skulle få. Det skulle vara intressant att höra vilket studium av erfarenheterna i Finland, Danmark och Norge som ligger till grund för de tvärsäkra påståendena.
Min bestämda uppfattning är den här: Vi kan se på våra nordiska grannländer att de, till skillnad från Sverige, har en möjlighet att möta vittnen i en utomordentligt utsatt situation - under hot, med anledning av väldigt allvarlig brottslighet - och i det sammanhanget erbjuda en möjlighet att vittna anonymt. Motiven för det är väldigt starka.
Det handlar om vikten av att kunna skydda människor i en mycket utsatt situation och säkerställa en kanal in till rättsväsendet för att inte underminera tilliten i relationen mellan medborgarna och rättsväsendet, och också ordna det på ett sådant sätt att det är både rättssäkert och effektivt. Att det går att göra det på ett rättssäkert sätt vet vi, baserat på att andra demokratiska rättsstater gör det. Vi vet det därför att Europadomstolen för mänskliga rättigheter har granskat frågorna. De har konstaterat att det är mycket väl förenligt med rätten till en rättvis rättegång enligt Europakonventionen att utforma sådana här system, under förutsättning att man gör det på ett rättssäkert sätt - och det är alltså vad vi gör.
Vi kan lära oss andra saker av våra nordiska grannländer. En konkret aspekt, där jag själv har varit kritisk till den norska modellen, är att den tilltalades ombud där får information om vittnets identitet men inte har tillåtelse att röja den för sin klient. Det menar jag som gammal advokat skulle skapa ett orimligt förhållande när det gäller relationen mellan advokaten och klienten. Det har vår utredare löst genom att säga att varken parten eller domstolen ska ha kännedom om vittnets identitet, det vill säga att alla ska ha tillgång till samma information - varken mer eller mindre - för att garantera rättssäkerheten och även rättvisan i processen.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
När det sedan gäller empirin är det en realitet att den verklighet som vi nu ska hantera, i ljuset av de åtta år som Miljöpartiet har varit med och styrt det här landet, är en verklighet där tystnadskulturen har gripit så hårt om vårt samhälle och skapat en sådan distans mellan medborgarna och rättsväsendet att vi måste vara beredda att pröva nya vägar. Vi måste, kort sagt, vara beredda att skaffa oss en egen empiri, och det gör vi bara om vi vågar ta nödvändiga steg.
Skulle det visa sig på fem tio års sikt att det här får de oönskade effekter som Rasmus Ling utan att peka på något empiriskt stöd för sina påståenden nu lyfter fram får vi väl vara beredda att ompröva frågan. Men att inte våga ta nya kliv på det här området skulle jag säga är ansvarslöst givet det allvarliga läge som Sverige befinner sig i.
Min raka fråga till Rasmus Ling är om Miljöpartiet avser att rösta nej till ett förslag som ger möjlighet att i särskilt utsatta fall, i samband med särskilt allvarlig brottslighet, erbjuda en möjlighet för vittnen att lämna uppgifter anonymt till rättsväsendet.