Herr talman! Först vill jag säga: Ja, både jag och statsrådet har flera gånger i denna kammare sagt att det är helt uppenbart att det är kvinnor som betalar ett väldigt högt pris i kris. Till skillnad från statsrådet menar jag att man behöver agera för att de ska drabbas så lite som möjligt. Det krävs handlingskraft och snabba åtgärder för att lindra konsekvenserna så mycket som möjligt.

Statsrådet säger att vi måste bevaka det och att det är viktigt. Man tittar på när konsekvenserna sker. Det tycker jag är alldeles för tamt, helt enkelt.

Jag tycker att det är jättebra att det tas fram en massa rapporter där man konstaterar hur läget är och hur stora skillnader det är på svensk arbetsmarknad. Vi kan konstatera, med de rapporter som man tar fram och med det underlag för forskning som finns, att vi vet hur stor skillnad det är på mäns och kvinnors arbetsmiljö och på mäns och kvinnors förutsättningar på arbetsmarknaden. Men det hjälper inte. Det förändrar inte verkligheten. Det som behövs är att man kommer fram med saker som faktiskt påverkar detta. Det handlar om att agera och om att lägga fram förslag. Både jag och statsrådet och många fler vet redan hur det är.

Frågan kvarstår: Vad exakt är det som statsrådet vill göra i praktisk handling? Vilka konkreta förslag finns? Vad är det som behöver göras? Fortfarande finns det varje dag kvinnor som riskerar att bli av med sitt jobb och sina kollegor och som inte får ekonomin att gå ihop. Vad ska statsrådet göra åt det?