Herr talman och ministern! Det besvarar faktiskt inte frågan om utbildningsplatser. Jag har fortfarande inga invändningar mot kraftsamlingen när det gäller tekniska utbildningar. Jag ser fram emot den STEM-strategi som regeringen aviserar att de jobbar med. Jag hoppas att den kommer att innehålla saker som även Socialdemokraterna kan ställa sig bakom. Vi är som sagt eniga om att vi behöver fortsätta ha en stark ställning som ett tekniskt avancerat land - ingenjörslandet Sverige, som Mats Persson kallar det.

Det jag frågar om är hur en utökning av platserna i Lund ska leda till bättre försörjning av ingenjörer i Luleå eller för den delen Skellefteå. Mats Persson undviker konsekvent att svara på den frågan och pratar i stället om andra saker. Det är bekymmersamt.

Mats Persson måste i den 1 ½ miljarden ha adderat massor av års satsningar. Den sortens summa handlar det nämligen inte om för 2024 eller 2025. Man måste ha adderat hur mycket pengar det blir årligen över en längre tidsperiod.

De satsningar som är prioriterade till vissa lärosäten - de tre utpekade är Lund, Chalmers och Uppsala - gäller fler platser på ingenjörsutbildningar. Det gäller även basårsutbildningar, så att fler ska bli behöriga att komma in på ingenjörsutbildningen. Och det gäller de strategiska forskningssatsningarna.

Det som kommer andra lärosäten till del är en kvalitetspeng. Jag förnekar inte behovet av mer lärarledd tid så att vi kan få bättre genomströmning på ingenjörsutbildningarna. Det är mycket välkommet. Det gäller också fler utbildningar på avancerad nivå. Jag förnekar inte heller behovet av bättre möjligheter till omställning, så att människor kan vidareutbilda sig på avancerad nivå. Det är vällovligt och bra.

Men varför ligger de andra tre komponenterna för högre utbildning och forskning geografiskt så långt ifrån platserna där behoven är som störst, om syftet är att lösa kompetensförsörjningen i den gröna omställningen? Det är den frågan jag vill ha svar på, Mats Persson.

(Applåder)