Fru talman! Ämnet för dagen är mängdbrott och Riksrevisionens rapport om hur Polismyndigheten hanterar utredningar av mängdbrott. Som tidigare talare har tagit upp finns det en hel del kritik i rapporten.

Det kanske är på sin plats att först förklara vad mängdbrott är för den som inte vet det. Förenklat kan man säga att mängdbrott är vardagsbrott, det vill säga den typ av brottslighet som är vanligast i Sverige och som de flesta som råkar ut för brott drabbas av.

Jag har jobbat med att utreda mängdbrott. Jag vet hur svårt det kan vara men också hur ineffektivt utredningarna kan skötas och hur lätt ärenden avskrivs.

Kritiken från Riksrevisionen handlar bland annat om att för få brott där det finns en utpekad gärningsperson klaras upp. I många fall är det befogat. Det har skett ett brott, men utredningen leder inte till att någon kan åtalas. I värsta fall bedrivs ingen utredning alls.

Men, fru talman, för att belysa hur svårt det kan vara att utreda mängdbrott med en utpekad gärningsperson tänkte jag ta ett exempel som inte är alltför sällan förekommande. Vi har personen A som slår personen B. Personen B slår tillbaka. Vittnen är personerna C, D och E. Platsen är, låt säga, Medborgarplatsen klockan 3.22 en fredagsnatt. Det är stökigt och mycket folk. Polisen kommer till platsen och konstaterar att alla inblandade är berusade. Därför håller man bara korta förhör, och ingen grips.

Två månader senare har en utredare jobbat ned högen av utredningar och fått tag på det här ärendet. Brottet är misshandel av normalgraden, alternativt ringa misshandel - ett vardagsbrott, ett mängdbrott. Utredaren håller förhör via telefon med personen A, som säger att han knappt minns något. Han minns att det var någon som slog honom, men han minns inte hur personen såg ut, om det var med höger eller vänster hand, var han blev slagen eller om han slog tillbaka. Han minns helt enkelt inte händelsen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Polis-myndighetens han-tering av mängdbrott

Utredaren ringer sedan till personen B, som i princip säger samma sak. Han minns inte heller någonting, men han uppger att han tror att han knuffade någon efter att själv ha blivit knuffad.

Utredaren ringer därefter vittnena C, D och E. Vittnena C och D vill inte medverka. De vill inte vara med på bild alls. De vill inte prata med polisen. Vittnet E uppger att det var något bråk mellan två personer, men mer än så minns han inte. Han var för full.

Utredaren sammanställer detta, ett ärende av enkel beskaffenhet, och skickar det till en förundersökningsledare på polisen, som svarar med att avskriva det hela.

Detta var ett inte helt ovanligt exempel på ett ärende i statistiken med utpekad gärningsperson som inte ledde till åtal. Jag tror att alla förstår varför det inte gjorde det.

Fru talman! Ett annat vanligt mängdbrottsärende är anmälan om inbrott i källarkontor. En boende upptäcker att någon har klippt sönder låset in till källarkontoret och ur detta tillgripit fyra vinterdäck, värda låt säga 10 000 kronor. Brottstiden är någon gång mellan den 4 augusti och den 23 oktober. Det finns inga vittnen eller kvarlämnade spår på platsen.

Detta är ett klassiskt ärende, ett mängdbrott av enkel beskaffenhet, som avskrivs sekunden efter att anmälan har upprättats och godkänts - ett nummer i statistiken. Detta beror naturligtvis på att ett sådant ärende är omöjligt att klara upp och utreda - till den dag då den boende upptäcker att hans däck nu ligger ute till försäljning på Blocket.

Nu kommer det som Riksrevisionen bland annat är kritisk till och som allmänheten är kritisk till. Jag vet att det även finns poliser som är kritiska till hur det går till. Anmälaren, som blivit bestulen på sina däck och upptäcker dem på Blocket, ringer till polisen och berättar om annonsen om hans däck på Blocket. Han vill gärna att polisen följer med honom och hälsar på hos den som vill sälja hans däck. Polisen svarar att det inte finns några resurser. De kan inte följa med, tyvärr.

Detta hade kunnat vara en åtgärd som hade kunnat lösa ett inbrott alternativt ett häleri, kanske till och med flera sådana brott. En tjuv hade kanske kunnat gripas och sättas bakom lås och bom. I stället avskrivs ärendet med att spaningsuppslag saknas. Så får det inte gå till.

Att Riksrevisionen är kritisk till polisens utredningsresultat är inget nytt. Det är inte heller nytt att Polismyndighetens svar på kritiken är att de har gjort förbättringar. Så har det låtit genom åren. Vill man fördjupa sig i detta rekommenderar jag att man läser polisen och forskaren Stefan Holgerssons utmärkta rapporter. De finns på nätet.

Om man inte i större omfattning utreder de brott där det finns en utpekad gärningsperson eller stora möjligheter att identifiera en gärningsperson kommer förtroendet för polisen att dala. I dag är förtroendet för polisen väldigt högt. 70 procent har högt förtroende för polisen. Men bland dem som drabbats av brott och på så sätt kommit i kontakt med polisen är siffran betydligt lägre.

Fru talman! Regeringens direktiv till Polismyndigheten är numera att ambitionerna i det brottsbekämpande arbetet ska skärpas och höjas. Där har regeringen varit väldigt tydlig. Det vill jag skicka med till den nya rikspolischefen, som jag för övrigt vill gratulera till nya tjänsten - jag tror att hon kommer att göra ett mycket bra jobb. Men jag skickar med att jag kommer att bevaka väldigt noga hur Polismyndigheten tar till sig av Riksrevisionens rapport och de förbättringsåtgärder som föreslås.