Fru talman! Jag vill återigen tacka ministern. Jag måste säga igen att jag är riktigt oroad över situationen. Jag känner mig inte heller mindre oroad efter att ha hört ministerns svar i hennes andra anförande. Jag är alldeles övertygad om att jag inte är ensam om denna oro.

I detta nu sitter regionpolitiker och gör, oavsett politisk färg, helt omöjliga avvägningar när sjukvårdens ekonomi är sämre än under 90-talskrisen. Det skulle de inte behövt göra på samma vis om regeringen hade tagit ansvar i sjukvårdskrisen på samma sätt som den socialdemokratiska regeringen tog ansvar under den förra krisen.

Att som regeringen gång på gång hävda att satsningar på välfärden skulle spä på inflationen är det dessutom snart bara regeringen som hävdar och gömmer sig bakom. De flesta ekonomer är överens om att sådana satsningar på välfärden och sjukvården inte alls skulle spä på inflationen. Att inte ha viljan eller orken att bära sjukvården genom inflationskrisen är ett aktivt val av regeringen. Jag ser det som ett stort svaghetstecken.

Fru talman! Låt mig backa bandet lite. När regeringen i förra årets budgetproposition satsade dubbelt så mycket på skattesänkningar för rika som på sjukvården svarade ministern i en debatt med mig ungefär att de allra flesta regionerna skulle klara sig bra eftersom de hade sparade pengar att använda. Det hade de för övrigt bara för att den socialdemokratiskt ledda regeringen faktiskt med råge gav dem de resurser som de behövde under den förra krisen.

De kontona är nu tomma i de allra flesta regioner. Detta vet ministern. Vad blir då svaret från regeringen den här gången? Den här gången är svaret: gå med underskott, låna pengar för att betala ut löner och klara driften. Dessutom är långt ifrån alla överens med ministern om att det hanterandet är i enlighet med svensk lag.

I min hemregion, Skåne, kan få ha undgått de senaste veckornas skriverier om de skenande underskotten och den politiska striden om de så kallade synnerliga skälen. Det ifrågasätts om det ens är lagligt att göra som Tidöpartierna i Region Skåne vill, det vill säga aktivt budgetera för stora underskott för driften som inte ens behöver återställas de kommande åren. Detta har, oavsett vad ministern själv säger här, hyllats av sjukvårdsministern i en debatt med mig där hon lyft fram Region Skånes beslut som ett gott exempel.

Det är naturligtvis anmärkningsvärt att sjukvårdsministern uppmanar regionerna att budgetera för stora underskott, som läggs över på våra barn och barnbarn att betala i framtiden, för att regeringen i sin budget inte förmår möta de behov som finns.

Fru talman! Vi socialdemokrater har visat i vårt budgetalternativ att man kan ta ansvar för både inflationen och krisen i välfärden samtidigt. Min andra fråga till sjukvårdsministern är alltså om statsrådet fortfarande står fast vid sin uppmaning till kommun- och regionsektorn att budgetera för stora underskott. Med anledning av de stora och svåra konsekvenser vi nu ser i många regioner där akutmottagningar läggs ned och vårdpersonal sägs upp - anser statsrådet verkligen att hon och regeringen gör allt de kan?