Herr talman! Den här konflikten har pågått länge, sedan delningsplanen 1948. Vi har sett otaliga FN-resolutioner genom åren.

Vi såg sexdagarskriget 1967, som ledde till ockupationen av Västbanken. Redan då, direkt efter det kriget, fanns det krafter i Israel som varnade för utvecklingen. De såg att Israel skulle bli en permanent och långsiktig ockupant och att det skulle vara djupt destruktivt. Det som skapades var ett långsiktigt och permanent förtryck av den palestinska befolkningen.

Tvåstatslösningen har diskuterats i olika omgångar från tid till annan. Osloavtalet mellan Rabin och Arafat kom den 13 september 1993. Sedan sköt man Rabin. Han dödades av en israelisk högerextremist och terrorist.

Sedan dess har vi i praktiken inte sett någon fredsprocess. Det hela har gått utför. Det har på något vis känts som att det bara är ord när man har talat om tvåstatslösningen.

Grunden är att Israel inte vill. Israels nuvarande regering vill absolut inte. Man har i stället rivit fler hus och skapat fler bosättningar. Bosättare har tillåtits förfölja palestinsk befolkning. Man demolerar hus och bygger bosättningar. Tidigare byggde man också muren, som delvis är på ockuperat område. Man saboterar och underminerar därmed tvåstatslösningen. Och vi ser som sagt ingen fredsprocess.

Varför accepteras i praktiken Israels kontinuerliga brott mot folkrätten när det gäller situationen på Västbanken? Ska det bli någon tvåstatslösning, som ministern talar om i sitt svar, måste någon driva det hårt, effektivt och långsiktigt. Men vem gör det i praktiken? Är Billström beredd att göra något, och hur ser det i så fall ut? Är världssamfundet berett att göra något, och hur ser det i så fall ut? Och frågan kvarstår: Varför har man tillåtit sig att acceptera Israels kontinuerliga brott mot folkrätten på Västbanken under så lång tid?

Hamas har begått folkrättsbrott. Det är ett helt oacceptabelt agerande, och vi tar fullständigt avstånd från detta. Men vi ser utvecklingen och hör lite av debatten. Det kan inte heller vara så att den rätta linjen är försiktig, försiktigare, försiktigast när det gäller att analysera hur det ser ut på Gazaremsan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det gäller den humanitära rätten ska stridande parter alltid skilja mellan civila och militära mål. Varje attack måste utformas på ett sätt som begränsar civila skador så mycket som möjligt. Dessutom måste attackens militära fördelar stå i proportion till risken att civila skadas eller dör. De stridande parterna måste vidta alla rimliga försiktighetsåtgärder för att inte av misstag skada civila och civila mål, och det internationella samfundet har ett ansvar. Ansvaret för att se till att internationell humanitär rätt följs ligger på staterna som ratificerat överenskommelserna.

Vi har 12 000 döda nu. Det krävs ingen större allmänbildning för att se den fullständiga demoleringen av fastigheter av de mest skilda slag på Gazaområdet och effekterna av urskillningslösa bombningar. Man kan naturligtvis säga att man inte ska ha någon uppfattning om allt det här. Men hade det gällt Ukraina hade vi haft en tydlig uppfattning - att det går utöver alla proportioner.

Tycker Billström att Israel lever upp till de principer i den humanitära rätten som jag nu har hänvisat till? Jag tycker inte det.

(Applåder)