Fru talman! Jag beklagar verkligen att debattdeltagarna fördjupar sig i den lögn som sprids om "SD-regeringen". Jag finner det därför helt nödvändigt att ägna tid åt detta. Det bli då mindre tid för debatt i själva sakfrågan. Jag beklagar det, men det är interpellanten och de andra debattörerna som försätter oss i den situationen.

Det är alltså sakfel att den här regeringen är SD-ledd. Med den retoriken kan man lika gärna säga att den är KD-ledd, att den är L-ledd eller att den är M-ledd. Vi behöver stöd av alla de partierna för att få igenom vår politik. Det är inte heller så att allt regeringen gör behöver gå via SD. Tidöavtalet reglerar ett antal områden där vi ska förhandla och komma överens med SD, men långt ifrån allt regeringen beslutar ligger inom Tidöavtalets ram. Jag tror till och med att det finns en och annan fråga där regeringspartierna gjort gemensam sak med Socialdemokraterna för att få igenom sin politik i riksdagen.

Detta är alltså rena sakfel. Man gör detta för att brunsmeta regeringen, och jag tycker att det är klandervärt. Det är därför jag reagerar så mycket. Jag är också rädd att de som följer debatten - kanske inte jättemånga just denna tisdagskväll - kan tro att den här regeringen leds av SD. Men den är inte SD-ledd. Den består av Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna. Med ert resonemang var den socialdemokratiska regeringen i så fall C-ledd eller V-ledd, men det sa jag aldrig när jag recenserade den.

Hanna Westerén sa i sitt första inlägg att tilliten till myndigheterna minskar. Jag vet inte riktigt om det stämmer. Det skulle vara intressant att se de siffrorna - det menar jag helt ärligt och inte ironiskt. Jag skulle gärna ta emot de siffrorna. Min bild är att svenska myndigheter generellt sett har väldigt hög status. Jag skryter ofta om detta när jag talar internationellt och möter myndighetschefer. Vi ska verkligen värna och vara rädda om det höga förtroende som svenska myndigheter åtnjuter hos svenska folket. Finns det siffror som visar att tilliten till myndigheter minskar tar jag naturligtvis det på mycket stort allvar.

Eva Lindh frågade om service och finansiering med tanke på det generella sparanslag som statsförvaltningen gör. Jag tänker inte säga hur varje myndighet ska uppfylla det kravet eller de besparingarna. Vi gör en 1-procentig besparing för att det är rimligt att också statlig förvaltning bidrar till finansieringen av de ökade resurser som behövs till rättssamhället, till försvaret, för att stärka välfärden och för att stärka utsatta hushåll i en väldigt tuff tid. Också statlig förvaltning måste ha det ansvaret. Det kan inte vara bara enskilda hushåll, företag och hårt ansträngda kommuner och regioner som tar det. Det finns ett stort signalvärde i detta, men det behövs också för att finansiera annan nödvändig politik.

Det är nu upp till generaldirektörerna på varje myndighet att se hur de ska hantera den procenten. Jag tror att det kommer att gå väldigt bra i de allra flesta fall.

Sedan undrar man om regeringen har någon plan för omlokalisering av myndigheter. Nej, regeringen har ingen grandios plan för detta, utan vi tar myndighet för myndighet. Vi har en pragmatisk inställning till detta och säger att det ska vara ändamålsenliga placeringar.

Regionalpolitiken är en del av det, precis som myndighetsförordningen reglerar. Det är en hänsyn som ska tas. Men självklart måste vi också se till att placera myndigheten så att man kan göra ett effektivt, kvalitetsmässigt arbete och kan behålla sakkompetens. Det är alltid lättare att placera helt nya myndigheter på en ort utanför Stockholm än att exempelvis omlokalisera. Risken är annars att man tappar kompetens på vägen.