Herr talman! Det är många frågor att svara på. Jag ska göra ett försök.

Vad gäller folkhögskolor är det inte så att regeringen prioriterar ned dem. Tvärtom tillför vi ytterligare 100 miljoner till folkhögskolorna nästa år. Vi satsar också stora resurser på kommuner och regioner. Man kan förstås hävda att det borde vara mer, men det är ett väldigt tufft ekonomiskt läge. Ungefär 40 procent av budgetens reformutrymme går till kommuner, regioner och välfärdsverksamheter inklusive skolor. Inte minst finns det satsningar på skolsociala team, som ju är väldigt viktiga för att säkra resurser till personer i utsatta situationer som behöver mer stöd än vad vi hittills har kunnat ge. Det är också en viktig sak.

Jag tycker själv för övrigt att Anders Forslund är en utmärkt forskare som ofta ger nya perspektiv på saker och som jag gärna lyssnar på.

Jag tänkte svara Adrian Magnusson angående ungas utsatthet och psykiska ohälsa. Jag tror att ledamoten nämnde konsumtion, perfektion och prestation. Jag tänker själv att om det är något varje samhälle - och definitivt vårt - måste klara av är det att se till att alla unga människor får en känsla av att de är värdefulla och att de är älskade för att de är, inte för vad de gör, hur de ser ut eller vad de presterar. Klarar vi inte det är vi väldigt illa ute. Jag tycker att det är många som drar i en annan riktning.

Jag tänker på dagens medieflöde och sociala medieflöde som varje barn har på armlängds avstånd. Man pratar om armlängds avstånd till kulturen, men på armlängds avstånd har de under dygnets alla timmar ett flöde som sköljer över dem och som är nästan omöjligt att sortera i. Varför ser jag det här över huvud taget? Vad är det för budskap som kommer, och hur ska jag som 14, 15, 16- eller 13-åring hantera detta?

Jag tycker att vi som samhälle måste fundera på hur vi hanterar detta. Jag har gett Folkhälsomyndigheten i uppdrag att undersöka vad det finns för samband mellan detta och ohälsa hos barn och unga. Hur kan vi få riktlinjer och rekommendationer för vad som är lagom användning? Hur påverkas barns och ungas uppväxt inte bara av den tid de lägger på detta utan också av det de faktiskt ser, i termer av olika skeva ideal?

Många, inte minst unga män, anger att de upplever att deras liv är meningslösa. Det är oerhört oroväckande för oss alla. Vi måste möta det på olika sätt. Jag har nämnt ett antal saker här. Vi måste möta det med mer gemenskap. Vi måste se till att fler får närvarande vuxna i sina liv - föräldrar, ledare, lärare och skolpersonal. Det tror jag är viktigt.

Vi pratar ofta om att den psykiska ohälsan ska klaras av genom att korta köerna till barn- och ungdomspsykiatrin. Det är superviktigt att de som har stora behov får tillgång till vård, men detta måste bli en uppgift för hela samhället. Det måste bli en uppgift för så många fler att ta hand om detta. Alla aktörer - myndigheter, skolor, alla - måste se det som sin uppgift. Vi - var och en - måste se det som vår uppgift.

Jag träffade en ung person för ett tag sedan som hade tagit sig igenom en period av psykisk ohälsa. Det var en som ställde frågan till henne vad hon hade behövt höra som 16-åring. Hon svarade att hon hade behövt att någon tog henne i handen och sa att det kommer att bli bra och att det kommer att ordna sig.