Herr talman! Jag vill återigen tacka statsrådet för svaret och för förtydligandena om de åtgärder som har vidtagits och som regeringen avser att vidta. Jag måste säga att det känns bra.

I sitt första svar lyfte statsrådet upp en viktig punkt som jag vill understryka: att det finns god kunskap om effektiva insatser för arbetslösa unga men att kunskapsläget är bristfälligt när det gäller dem som varken arbetar, studerar eller är inskrivna på Arbetsförmedlingen. Denna kunskapslucka måste åtgärdas för att vi effektivt ska kunna stödja denna grupp.

Anders Forslund och Linus Liljebergs forskning för IFAU leder till viktiga insikter i detta sammanhang. Deras studie visar att nästan en tiondel av ungdomarna i åldrarna 20-24 varken arbetar eller studerar och att många av dessa, nästan en tredjedel, har funktionsnedsättningar. Denna forskning visar återigen att gruppen, precis som statsrådet var inne på, är heterogen och att det inte finns någon universell lösning för dessa unga individer. Det behövs ett batteri av åtgärder för att vi ska kunna hantera detta.

Jag konstaterar också att många av dessa ungdomar är lågutbildade, bor i familjer med försörjningsstöd och har föräldrar som är födda utanför Europa. Deras situation varierar. Vissa är aktivt arbetssökande. Andra har gett upp hoppet om att hitta arbete. Och en del har valt att ta ett sabbatsår.

Enligt MUCF:s rapport uppger 48,2 procent av de unga, det vill säga hälften av ungdomarna, att man har fått ekonomisk hjälp av föräldrar eller närstående någon gång under det senaste året. Men det finns en grupp, på närmare bestämt 6 procent av ungdomarna, som uppger att de inte har möjlighet att få ekonomisk hjälp av föräldrar eller närstående. Andelen är högre bland utrikes födda unga. Det är alarmerande. Därför välkomnar jag statsrådets engagemang i frågorna.

Forslund och Liljeberg pekar på att internationell forskning visar att ungdomsprogrammen kan ha positiva effekter på sysselsättning och inkomster men att effekterna kan variera över tid. Detta understryker behovet av tidiga, målgruppsanpassade insatser.

Statsrådet frågade vad vi behöver göra. En nyckelfaktor är individuell uppföljning, vilket ger bättre resultat och pekar på behovet av en skräddarsydd strategi. Däremot står det klart att vi behöver en kombination av offentliga, privata och civilsamhälleliga insatser för att effektivt stödja dessa unga.

Jag välkomnar att statsrådet lyfter upp stödet till folkhögskolorna. Däremot är det lite märkligt att stödet till studieförbunden tas bort. En halv miljard kronor försvinner från studieförbunden, som gör enorma insatser inte minst riktat till dessa grupper.

Slutsatsen från forskningen är att arbetsmarknadspolitiska åtgärder såsom arbetsförmedlingsinsatser, subventionerade anställningar och i vissa fall arbetsmarknadsutbildning kan vara effektiva. Återigen, statsrådet: Det krävs snarare mer och inte mindre resurser till den aktiva arbetsmarknadspolitiken.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att forskningen tydligt visar att vi behöver noggrant planerade, målgruppsanpassade och sektorsövergripande strategier för att framgångsrikt stödja dessa unga människor mot arbete och studier.

På Kristdemokraternas hemsida lyfts det fram ganska tydligt att det är viktigt att få in unga på arbetsmarknaden och att det är avgörande för ungas möjligheter att bygga upp ett fungerande liv som vuxna. Därför frågar jag statsrådet igen: Hur avser statsrådet att ta till vara denna forskning och vidareutveckla åtgärder för att effektivt stödja de unga människor i Sverige som varken arbetar eller studerar för att de ska få möjlighet att bygga upp ett fungerande vuxenliv, som Kristdemokraterna pekar på?