Herr talman! Tack för att du ställer den här interpellationen, Serkan Köse! Tack också till statsrådet Forssmed, som jag vet kan den här frågan! Det var inte därför jag begärde ordet, men när jag såg interpellationen kände jag att jag ville gå upp i talarstolen och ge en bild av alla de ungdomar och människor som vi faktiskt pratar om.

När vi pratar om unga som varken arbetar eller studerar är det lätt att få någon diffus bild av den gruppen och vilka de är. Eftersom jag i nästan hela mitt liv har jobbat med unga människor har jag mött många som hamnat i denna situation. En del hamnar där för att det händer något tragiskt i livet. Det kan vara någon i familjen som dör eller någonting annat som gör att man missar en tid i skolan. Det är svårt att ta igen den.

Vi pratar alltså inte bara om människor som är ute i kriminalitet eller liknande, utan det handlar just om människor som på något sätt har hamnat efter. När man gör det blir uppförsbacken, som Sofia Amloh var inne på, så himla lång. Det blir tufft att ta igen det. När man har börjat vara hemma - det är därför vi slarvigt har kallat dessa personer hemmasittare - blir det också en svårighet i sig. Då har man att kämpa med sina egna svårigheter men också svårigheten att vara borta från samhället så länge. Då behöver samhället verkligen gripa in och göra många olika insatser.

Vissa kommuner är bra. En del kommuner är väldigt engagerade och tar tag i de unga väldigt tidigt och kan då också med hjälp sätta in stödinsatser tidigt. På sina håll kan också myndigheter vara bra. Men det är alltid lite som att det inte hänger ihop, eller hur? Staten, kommunen och regionerna samarbetar inte alltid kring de elever och de unga människor som vi pratar om för att ge dem det stöd de verkligen behöver.

Det vore därför fantastiskt om vi tillsammans kunde hitta vad vi ska göra med de unga människor som varken arbetar eller studerar. Det är nämligen en sorg för dem, vilket jag har beskrivit, men det är också ett stort tapp för samhället. Det är en stor grupp människor som inte kan vara med och bidra till samhället, trots att det inte handlar om brist på kompetens. Man kan bidra.

Oron blir såklart snäppet större nu när varslen ökar.

Det är bra att frågan ställs. Det är också bra att det finns ett engagemang från statsrådet. Hur omvandlar vi detta engagemang, som vi nu känner, till att man tar tag i det, så att vi får fler unga som är i arbete eller studerar och som kan känna att de är en del av samhället och inte hamnar efter?

(Applåder)