Herr talman! Vi har ju haft en hel del lagstiftningar i Sverige som har sett mer till vårdnadshavaren än till barnen. Så ska vi inte ha det. Barnets bästa måste alltid gå först.

Jag tycker att det är självklart - och jag tror att vi är eniga om detta - att socialtjänsten inte kan inleda en utredning om allt. Det kommer ju in orosanmälningar om saker som man inte ska inleda en utredning om. Det är ju inte så att vi tycker att man ska inleda utredningar i samband med precis alla orosanmälningar, för socialtjänsten har kompetens att göra den bedömningen. Men att inte kunna titta bakåt är ju ett väldigt stort problem - det är många socialsekreterare som, liksom jag, har sett det. Jag tror dock att det är många socialsekreterare som inte har lyft upp det genom åren; jag tänker mig att det har varit sådant som har flugit under radarn.

Nu vet vi dock om detta. Nu har vi också fått en möjlighet att ändra lagstiftningen.

Jag tycker att det är väldigt positivt att vi är eniga om att detta är ett problem och att vi behöver göra någonting. Barnets bästa måste stå i centrum. Det som oroar mig när jag tittar på de remissvar som har kommit in i samband med utredningen Fler verktyg i socialtjänsternas arbete för att förebygga brott och stärka skyddet för barn är att man ser en del komplikationer och en del saker som kanske inte går att genomföra. Det verkar som att detta kan ta tid.

Det andra som var ute på remiss var alla i stället väldigt positiva till. Det skulle kunna gå snabbt, och det fanns också författningsförslag om hur man skulle kunna ändra i lagen så att vi får till en förändring för att socialsekreterare ska kunna söka bland gamla orosanmälningar.

Jag får en bekymmersrynka när detta ska ses i ett större perspektiv. Det är klart att det är bra att vi ser saker i ett större perspektiv, men det handlar alltid om en avvägning. Hur lång tid kan det ta innan en förändring kommer på plats? Det som redan finns skulle ju kunna genomföras väldigt snabbt.

All tid som finns är ju tid som kan gå förlorad. Jag tror att alla som är här och deltar i debatten vet att det kan vara så att vi missar ett antal barn under tiden fram till att denna förändring genomförs.

Detta oroar jag mig för, och därför frågar jag återigen statsrådet: Hur lång tid kan det ta? Vad är bedömningen? När skulle det kunna bli en förändring? Statsrådet sa att frågan inte är om utan när. När skulle förändringen kunna genomföras? Man har ju genomfört detta om fler verktyg i socialtjänstens arbete. När kan det bli verklighet?

(Applåder)