Herr talman! På ett seminarium här i riksdagen för ett tag sedan lyfte en av deltagarna - en person med lång erfarenhet från Polismyndigheten, mycket av den på lokal nivå - en önskedröm, nämligen att kunna dela varningssignaler mellan flera myndigheter. En orosanmälan är inte per automatik en varningssignal, men däremot ska en orosanmälan alltid leda till ett vägval, det vill säga ett beslut om att antingen gå vidare med orosanmälan eller inte. Det är i sig ett väldigt viktigt ställningstagande.

Många av de lösningar som finns med i den utredning som det refereras till är väldigt bra, och de handlar om att stärka möjligheterna till samverkan och informationsinhämtning. Anledningen till detta är enkel: Alla observationer vi får tenderar att vara ögonblicksbilder, men ögonblicksbilder står inte ensamma utan finns i ett sammanhang. Det sammanhanget kan, som uttrycktes i önskan under seminariet, innehålla en koppling till gängrelaterad brottslighet. Det kan också handla om att flera sinsemellan skilda observatörer rapporterar oro av det mildare slaget kring en individ.

Vi är ju överens om att dagens system med pärmar inte duger, att enskilda socialsekreterares minne inte kan utgöra skyddsnät och att andra och bättre alternativ står till buds. Mot denna bakgrund ställde Gustaf Lantz från Socialdemokraterna en interpellation till socialtjänstministern i våras. Då var svaret att denna utredning precis hade publicerats och att ministern i mycket nära närtid skulle återkomma i frågan. Eftersom Gustaf Lantz inte är här utan förtjänstfullt är föräldraledig, och eftersom jag tjänstgör i hans ställe, tycker jag att jag bär ansvaret för att bära frågan vidare.

Vår gemensamma oro är att tiden går. I möten med representanter för landets fantastiska kommuner framkommer det en verklighetsbeskrivning som jag är orolig för att denna utredning och detta arbete inte riktigt fångar.

När jag för ett tag sedan pratade med en partikollega från Norberg i Västmanland beskrev han en verklighet där Norberg placerar väldigt många barn - oproportionerligt många barn i relation till kommunens storlek. Vad beror detta på? Det beror helt enkelt på att Norberg jobbar jättehårt med det här. De har en jättelåg tröskel för att initiera ärenden. Det leder till att de placerar barn i familjer som har valt att flytta till Norberg därför att föräldrarna tänker att Norberg är en liten kommun och att kommunen aldrig kommer att fånga upp dem. Familjen har varit i kontakt med socialtjänsten i någon annan del av Sverige och har valt att flytta inom landet för att undvika att barnet placeras eller att familjen får det stöd som dessa familjer många gånger faktiskt borde få.

Min fråga - lite som en förlängning till den fråga som Eva ställde tidigare - är hur man kan försvåra för familjer som sätter i system att flytta inom landet. Jag ser egentligen inga skäl till att förlänga själva förloppet. Det finns ibland ett värde i att samla saker i stora utredningar och få ett helhetsgrepp, men vi verkar vara ganska eniga om behovet och om skyndsamheten som detta ärende behöver hanteras med. Ser socialtjänstministern i förlängningen att det finns skäl att se över om denna typ av orosanmälningar, som inte leder till utredning, också skulle kunna vara något som kan delges nya vistelsekommuner om familjen flyttar?

(Applåder)