Fru talman! Tack, Eva Lindh och Ann-Charlotte Hammar Johnsson, för era vittnesbörd från verkliga fall! De är en viktig påminnelse om att lagstiftningsarbete tar sikte på verkligheten och på människor, i det här fallet ofta i en väldigt utsatt situation.

Låt oss vara överens om att här finns ett reellt problem. Det finns också en gemensam ambition att hitta en bra lösning på det problemet. Sedan är frågan hur det ska göras på ett bra sätt.

Är det här med att riksdagen nu ska vara i hasorna på regeringen och justitieministern ett hot eller en möjlighet? I det här fallet ser jag det hundraprocentigt som en möjlighet. Det är nog inte alla tillkännagivanden som alltid välkomnas av alla regeringar, men just detta tillkännagivande tycker jag är en fantastiskt fin bekräftelse på att vi över partigränserna kan se ett starkt allmänintresse i frågan. Det skapar också en lojalitet till frågan som kommer att sträcka sig över en längre tid, oavsett vem som till äventyrs är justitieminister eller sitter i Regeringskansliet. När utredningen tillsätts - under nästa år, är vår avsikt - ska vi därför naturligtvis se till att det finns ett fortsatt samspel kring frågorna under det att de utreds på ett seriöst sätt.

Låt mig säga någonting om sakfrågorna, som inte är helt okomplicerade. En sak som jag inte har blivit riktigt klok på under den tid som vi har diskuterat detta är varför de till synes väldigt långtgående verktyg som redan i dag finns för att skynda på bodelningsprocesser och jaga på den part som till äventyrs ägnar sig åt fördröjning inte tycks användas i särskilt stor utsträckning eller i varje fall inte får avsedd effekt, om man ser till de problem som lyfts upp i den här diskussionen. Det handlar om viten, olika skyldigheter när det gäller edgång, möjlighet till särskild förvaltning och möjlighet att låta en make som förhalar stå för en större del av förrättningskostnaderna. Det är normalt sett rätt kraftfulla verktyg för att skynda på en process.

Det är svårt att komma till en väg framåt innan dessa frågor verkligen har körts i botten. Är det i den verktygslådan som en lösning framåt ligger, eller bör man även överväga andra delar?

Tidsgräns tycker jag på ett sätt intuitivt känns som en bra idé. Har man en bortre parentes finns det ju en gräns för hur länge någon kan ägna sig åt förhalning. Å andra sidan finns det ibland sakliga skäl till att processer behöver mer tid, kanske mer tid än vad en sådan tidsgräns skulle medge - kanske inte i de fall vi nu diskuterar men möjligtvis i andra bodelningsfall. Möjligtvis finns det också en risk att om man sätter en bortre tidsgräns kanske den kan bli normerande åt andra hållet, alltså i praktiken att bodelningar generellt kommer att ta längre tid därför att man sätter en tidsgräns mot vilken allt fler processer skulle arbeta. Konsekvensen kan då möjligtvis bli att fler bodelningar skulle ta längre tid än i dag. Det är i alla fall en risk.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det finns också en tredje del som man kan fundera över: Det finns ett skäl till att vi vill att bodelningar ska redas ut utanför domstol. Är man väl inne i en domstolsprocess kommer nämligen en helt annan logik in i processen. Vad händer om allt fler bodelningar som är outredda eller inte färdigutredda lämnas över till domstol? Det är inte självklart att det från tidsutdräktssynpunkt, så att säga, skulle bli bättre för den svagare parten. Detta säger jag egentligen inte som en invändning; jag säger det bara som en beskrivning.

Vi är helt överens om att här finns problem vi måste lösa. Nu ska vi göra det på ett väldigt seriöst sätt, gå till botten med alla aspekter och frågor och sedan hitta en väg framåt.