Fru talman! Tack, Eva Lindh, för interpellationen och tack, Ann-Charlotte Hammar Johnsson, för inlägget och för möjligheten att få diskutera denna mycket angelägna fråga i dag! Vi talar verkligen om något som både är ett omfattande samhällsproblem och, framför allt, ett problem för de enskilda människor, övervägande kvinnor, som detta berör.
För att ta fasta på det Eva Lindh sa om betydelsen av att arbeta med en sammanhållen strategi, där den konkreta fråga vi diskuterar i dag förstås är en viktig del, är det klart att vi i ett bredare perspektiv måste göra en rad olika saker för att motverka mäns våld mot kvinnor. En bodelning är ju inte ett uttryck för fysiskt våld, men det kan utan tvekan vara ett våldsamt verktyg för att använda en sorts ekonomisk utpressning i en relation och i den situation som vi nu talar om.
Regeringen gör nu en revision av åtgärdsplanen när det gäller mäns våld mot kvinnor och arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck. Vi ska presentera en ny plan för detta arbete som ska gälla för åren 2024-2026. Det kommer att vara ett otroligt viktigt verktyg för att arbeta samlat och strategiskt med de här frågorna framåt.
Låt mig också på mitt eget område lyfta fram betydelsen av straffskärpningar. I en tid då vi på väldigt goda grunder ägnar mycket tid och kraft åt hur vi ska kunna motverka gängkriminaliteten, de kriminella nätverken och den grova organiserade brottsligheten vill jag understryka betydelsen av att män som slår kvinnor eller män som våldför sig på kvinnor straffas hårdare än i dag. Häktning måste vara obligatoriskt. Jag ser det som en anständighetsfråga för vårt samhälle.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
När det sedan gäller dagens fråga kan vi först konstatera att i de allra flesta fall löser makar ut detta. Även om skilsmässor för de allra flesta människor inte är en enkel sak tror jag att makar i 95 procent av fallen löser ut bodelningen utan att hamna i den typ av problem som vi nu diskuterar. Men för dem som drabbas av eller hamnar i den här situationen är den likafullt naturligtvis svåruthärdlig och kan få väldigt svåra konsekvenser.
För mig har det varit belysande att få höra diskussionen under snart ett års tid, inte minst med många initierade ledamöter av den här kammaren som har satt frågan på min radarskärm. Det var mycket riktigt så att vi sågs i en bredare tvärpolitisk krets under våren. Så sent som i veckan har ett samtal med expertis genomförts. I dag kan jag berätta att vi under nästa år kommer att tillsätta en utredning om de här frågorna för att kvittera både frågornas betydelse och den breda samsyn som finns här i kammaren på behovet av att belysa frågorna på djupet.
Bodelningsfrågan är inte helt okomplicerad. Om jag ska sammanfatta mina intryck av årets fördjupning kan man säga att det i bodelningsprocesserna utan tvekan finns en jämställdhetsaspekt och oftast en starkare och en svagare part. Inte alltid, men som regel, är det kvinnan som är den svagare parten. Det är klart att konsekvenserna av att processerna drar ut på tiden kan bli väldigt långtgående och i vissa fall också förödande för dem som drabbas av det.
Samtidigt finns det fortfarande oklarheter. Det finns nämligen redan i dag en ganska stor verktygslåda för att skynda på bodelningsprocesserna, som av någon anledning inte verkar användas på det sätt som man skulle kunna förutsätta. Tidsgräns är en sak man kan överväga, men det finns också möjliga risker med det som måste belysas närmare. Låt oss komma tillbaka till det i det fortsatta utbytet när vi ser på substansen i den viktiga principfråga som har lyfts genom Eva Lindhs interpellation.