Fru talman! Jag vill inleda med att tacka Gunnar Strömmer så mycket för svaret. Det sista som framkom, att det är angeläget att skydda den personliga integriteten samtidigt som man med kraft kan bekämpa brottsligheten, är det som är centralt.

Det finns någonstans en målkonflikt mellan integritet och statens befogenheter för att lösa många av brotten, åtminstone när det gäller de tvångsmedel som vi pratar om. Exakt var skärningspunkten ska gå mellan integritet och befogenheter är delvis en politisk fråga, men det är också en fråga där var man hamnar beror på omständigheter både i världen i stort och i Sverige. Där har det skett en förskjutning för alla partier, både Miljöpartiet och Moderaterna och alla andra i Sveriges riksdag, i riktning mot mer befogenheter än för ett antal år sedan på grund av ett förändrat läge i samhället.

Vi är överens om att gängbrottsligheten är ett av våra största samhällsproblem. För många om än inte alla åtgärder som vidtagits av tidigare och nuvarande regering finns det ett brett stöd. Det fanns ett brett stöd för preventiva tvångsmedel, som infördes den 1 oktober, för några veckor sedan. Vänsterpartiet var emot, men i övrigt var det bifall eller, som i Miljöpartiets fall, i allt väsentligt bifall.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När vi har de långtgående befogenheterna som inskränker integriteten är det viktigt att vi folkvalda och regeringen funderar över att också vidta åtgärder för att stärka integriteten. I den här interpellationen har jag gett Gunnar Strömmer och regeringen ett antal förslag, fru talman. Ett av dem gäller hur underrättelser sker och ska ske till personer som har blivit föremål för användande av tvångsmedel.

Det finns högt ställda rättssäkerhetskrav, säger Gunnar Strömmer. Och det gör det. Det finns krav på domstolsprövning. Men frågan är vad som händer i de situationer där det brister, när regelverket inte efterföljs. Åklagare och poliser är människor, precis som justitieministrar och riksdagsledamöter. Människor kan göra fel. Men hur ska vi se på de situationer där fel har begåtts och där det dessutom visar sig att personer som blivit utsatta för hemliga tvångsmedel är oskyldiga?

I den rättsliga vägledning som Åklagarmyndigheten har framgår det att det är "viktigt att notera att underrättelseskyldighet inte föreligger mot alla personer som på något sätt berörts av ett hemligt tvångsmedel. Den underrättelseberättigade personkretsen är begränsad till misstänkta och innehavare av sådana platser och elektroniska adresser som åtgärden riktats mot."

En konkret fråga till Gunnar Strömmer är om regeringen kan vara beredd att se över den underrättelseberättigade personkretsen, så att fler som har blivit utsatta för det och är oskyldiga faktiskt får veta det i efterhand.