Fru talman! Tack, Tobias Andersson, för möjligheten att diskutera denna angelägna fråga i kammaren!

Låt mig först understryka det jag sa inledningsvis som bekräftar mycket av det Tobias Andersson tar upp. Vi talar om aktiviteter som är både farliga för människor som vill ta sig fram i trafiken och potentiellt oerhört farliga om det dessutom är så att det är verksamhet som skulle hindra exempelvis ambulanser eller brandbilar att ta sig fram i trafiken.

Det potentiella allvaret i konsekvenserna av den typen av aktiviteter återspeglas också i strafflagstiftningen. Det gäller i synnerhet om man begår grova brott. Om det får konsekvenser i förhållande till blåljusverksamhet är det till och med så att man kan få livstids fängelse enligt dagens straffskalor. Det återspeglar som sagt allvaret i den typ av brott som vi nu talar om.

Det finns ett problem utöver de problem detta innebär för trafikanter, hederliga människor som vill ta sig till jobbet eller lämna barn på förskolan eller skolan - vilket är skäl nog att se allvarligt på denna brottslighet - och utöver de konsekvenser detta kan få för blåljuspersonal. Det är den problembeskrivning som Tobias Andersson tar upp och som jag gärna vill instämma i: Närbesläktade aktiviteter och opinionsyttringar har också handlat om att ge sig på andra människors yttrandefrihet.

Oavsett om det handlar om att genom aktiviteter i samband med ett offentligt möte i praktiken hindra andra från att komma till tals och ge uttryck för sin uppfattning eller om det handlar om att ge sig på konstverk som man av olika skäl inte uppskattar är detta aktiviteter som är ägnade att begränsa det demokratiska samtalet och begränsa de fri- och rättigheter som var och en har. Det understryker också den demokratiska dimensionen och den demokratiska problematiken i den typ av aktiviteter som vi nu talar om.

När vi blickar framåt har vi som sagt en översyn igång av just regelverken när det gäller blåljussabotagen. Dessutom gör vi en generell översyn av straffrätten som har ett bredare grepp och som omfattar straffrätten i stort. När man nu talar om straffskalor i de här fallen kan man konstatera att de, inte minst för de grova brotten men även för de lindrigare brotten, redan i dag innehåller väldigt ingripande frihetsberövandepåföljder. Det är upp till fyra års fängelse för normalbrotten och till och med upp till livstids fängelse för de grova brotten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det handlar i hög grad om tillämpning av den nedre delen av straffskalan, alltså vad man i normalfallet ska kunna påräkna för påföljd om man ägnar sig åt den här typen av aktiviteter. Jag menar att det är en viktig del av ingångsvärdet för översynen.

Om man sätter in det i ett perspektiv av hur vi nu arbetar med straffrätten handlar det generellt sett om att få till stånd en rättstillämpning som dels använder hela straffskalan på ett annat sätt än vad som ibland är fallet i dag, dels riktar sökljuset mot den nedre delen av straffskalan. Den här typen av fall, men också andra fall, hamnar ju ofta där.

Sammanfattningsvis är det ett utomordentligt angeläget ämne som lyfts i interpellationen. Det är redan i dag så att brottens allvar speglas i straffrätten, men den översyn vi gör är ägnad att ytterligare inskärpa allvaret i brottsligheten och se till att konsekvenserna blir ännu mer kännbara än vad som i dag är fallet.