Fru talman! Att vi har en beprövad ordning gäller ju för det regelverk vi har haft. För det nya regelverket finns ingen beprövad ordning eftersom det bara är några veckor sedan det trädde i kraft.

Jag vill passa på att säga något om de fall där tvångsmedel har använts men där det på grund av sekretess inte kan meddelas den enskilde. De fallen lämnas över till Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Deras prövning handlar om ifall det var rätt eller inte rätt att medge att tvångsmedel skulle användas. Det kan mycket väl gälla situationer där det var ett korrekt beslut av domstolen att medge det, men där det ändå visade sig att den som utsattes var helt oförvitlig och oskyldig. I de fallen har man ingen möjlighet om det föreligger sekretess att få reda på det i efterhand. Jag menar, fru talman, att det är fel. Jag tycker att justitieministern borde dela den bilden.

Det är dessutom så att om sekretess fortfarande föreligger efter ett och ett halvt år försvinner ärendet ur systemet. Jag tycker inte att det är en bra ordning. Jag tycker att det borde förlängas. Jag har stor respekt för sekretesshindren; de ska tas på största allvar. Vi ska inte ha ett system där polisens metoder röjs på ett sätt som försämrar brottsbekämpningen. Men låt oss säga att 10 eller 15 år förflutit - vid något tillfälle borde jag som enskild ha rätt att få reda på att staten övervakade mig under en viss tidsperiod och att jag var oskyldig. Att få reda på det är en upprättelse, och att oskyldigt utsatta personer får upprättelse brukar Gunnar Strömmer lyfta fram behovet av.