Herr talman! Jag har den största respekt för det som anförs av finansministern. Jag tror att vi alla som lever i Sverige i dag är oerhört medvetna om det otroligt pressade ekonomiska läget. I ett sådant läge finns det än större anledning att, som det så populärt heter, hålla två eller helst tre tankar i huvudet samtidigt. Det måste vara möjligt att bekämpa inflationen, underlätta för hushållen och främja jämställdhet.

I ärlighetens namn är det så, herr talman, att jämställdheten tarvar sina vakthundar, och det gäller i allra högsta grad den ekonomiska jämställdheten. Vi vet hur snedfördelningen ser ut när det gäller vab, det vill säga vård av barn. Vi vet hur den ser ut när det gäller uttag av föräldradagar. Vi vet att kvinnor arbetar gratis i slutet av dagen. Vi vet också att de kvinnliga fattigpensionärerna är långt fler än de manliga. Vi vet dessutom att jämställdhet lönar sig. Vi har det svart på vitt. Det svenska arbetskraftsdeltagandet är långt högre än det europeiska, och det tjänar Sverige oerhört väl.

Därför, herr talman, är det oerhört oroande, anser jag, att den jämställdhetsmedicin som ordineras av den här regeringen enbart stavas jobbskatteavdrag. Jag tror att det är farligt och gör Sverige fattigt. Jag tror att det för oss bakåt. Jag hoppas, även om jag misstror att det kommer att ske i dag, att vi kommer att få större och tyngre svar av regeringen än det vi hittills fått höra.

(Applåder)