Fru talman! Jag tycker att frågeställaren på ett mycket bra sätt redogör för precis den diskussion som jag tror finns i flera europeiska länder just nu. Det ena är insikten att EU som organisation och som gemenskap inte är en stor samlad aktör i Mellanöstern. Det kan man tycka är dåligt, men så har det varit under mycket, mycket lång tid. Det hade krävts större enighet i sakfrågan för att kunna vara en gemensam aktör.

Det andra är att man ändå gör nytta, både individuellt och som union. Vi har absolut ett delansvar för att göra det vi kan där vi kan enas som union och att individuellt göra det vi kan som enskilda länder. Men EU gemensamt är inte en stor aktör.

När jag säger att vi har ett delansvar på plats innebär det också insikten - och den tror jag delades av inte minst Danmark, Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Belgien - att vi har ett hundraprocentigt ansvar för vad som händer i våra egna länder som konsekvens av konflikten i Mellanöstern.

Detta är inte helt nytt. Det är dock relativt nytt i den skala som vi ser just nu, och då är den uppflammande antisemitismen utan tvekan den värsta farhågan som finns i de här länderna. Den tycker jag är förfärande just nu. Som jag sa tycker jag att det är helt legitimt i en demokrati att i ordnade demokratiska och fredliga former uttrycka sin åsikt även om konflikter som ligger långt från där man själv lever - helt legitimt. Men det är något helt annat att rikta hot och hatiska uttryck mot judar som lever i Sverige, att inte kunna se skillnad mellan geopolitiska konflikter som är mycket, mycket gamla i en annan del av världen och att uttrycka sin missaktning och rent av hotfullhet mot judar som lever i Sverige eller för delen i Frankrike, Tyskland eller Danmark.

Det är oacceptabelt på en nivå som jag knappt kan uttrycka, och här har vi det fullständiga ansvaret själva alldeles oavsett vad som händer i Mellanöstern.

Jag kommer aldrig att vända min blick ifrån Mellanöstern. Jag och Sverige har ett delansvar, men i Sverige är vårt ansvar 100 procent.

(Applåder)