Fru talman! Ett budskap som jag vill skicka med i debatten gäller det här med urbanisering. Det är inte längre en så tydlig tendens som tidigare. Det finns en falsk bild i den allmänna debatten av döende landsbygder och att storstäderna har en orubblig dragningskraft. Den är inte sann.

När Sifo frågar svenskarna vad deras drömboende är svarar 28 procent landsbygden. 14 procent svarar skärgården, och 12 procent svarar storstaden. Och när man frågar unga hur de helst skulle vilja bo om de fick drömma helt fritt utan några begränsningar över huvud taget är det mest populära svaret: en herrgård på svensk landsbygd. Bara hälften så många föredrar en paradvåning i Stockholms innerstad. Landsbygden har alltså en stor dragningskraft.

Det sker som sagt inte heller någon nettoinflyttning till Stockholm från övriga riket, utan tvärtom. De senaste åren har fler valt att flytta från Stockholm än till Stockholm. Varje vecka lämnar nu motsvarande två till tre busslaster med familjer Stockholms län för att bosätta sig i övriga landet.

Många landsbygdskommuner har också haft ett positivt inrikes flyttnetto. Den trenden var särskilt tydlig under pandemiåren. Det säger oss något viktigt. Om vi skapar möjligheter för människor att stanna kvar på eller flytta till landsbygden kommer fler människor att göra det. Men då får landsbygden inte bli strykpojke när vi ska genomföra omställningar som vi behöver göra.

Därför är sänkningen av reduktionsplikten viktig för regeringen. Den är ett viktigt exempel på att den här regeringen står upp för jord- och skogsbruket. Någonstans är de näringarna så viktiga och många gånger grunden för företagandet och arbetstillfällena på den svenska landsbygden.