Fru talman! Jag tackar ministern för svaret på min interpellation. Den här interpellationsdebatten kommer från min sida inte att bli så konfrontatorisk som den kanske blir från de andra som har anmält sig till den.

Jag noterar att ministern belyser flera bra saker som vi inom Tidösamarbetet gör tillsammans för att kompensera för inte minst de missgärningar Miljöpartiet och Socialdemokraterna ägnat sig åt under tidigare mandatperioder. Men jag vill ändå uppehålla mig en del kring kompetensförsörjningen och de grepp och idéer som behövs för att komma framåt och lösa situationen utanför våra storstadsregioner. För så är det: Sverige består till stor del av landsbygd - på ett eller annat sätt, beroende på hur man definierar det. Vi har storstadsregioner, och sedan har vi landsbygd.

Jag kommer under debatten att göra en del betraktelser som handlar om Norrbotten. Jag vet dock att situationen är väldigt snarlik på många andra håll, oavsett om man hamnar i Kronoberg, i Jämtland, i Värmland eller i någon liknande bygd.

Vi betalar alla skatt och förväntar oss att få en samhällsservice för det. Men om vi tittar på situationen i Norrbotten kan vi konstatera att det är brist på läkare, tandläkare, sjuksköterskor, lärare, bilprovningspersonal, länsveterinärer, socionomer, uppkörningsinspektörer och så vidare. Det är dessutom brist på kvalificerad arbetskraft till industrin. Det är ett stort problem om folk inte känner att de kan bo och leva i sina hembygder för att samhällsservicen inte fungerar.

Jag tror att de modeller vi har haft för subsidier, skattelättnader, bidrag och så vidare har nått vägs ände. Vi måste börja titta på andra lösningar. Det är den pucken jag vill ta i den här debatten: Det är dags att börja tänka utanför boxen.

Vi har haft idéer som har ratats av Socialdemokraterna, exempelvis, och som vi dessutom har fått överge därför att vi har ett gemensamt budgetsamarbete med M, KD och L. Jag tror inte ens att en reform räcker. Jag tror att det behövs en rad reformer för att ändra trenden och komma framåt. Ytterst gäller denna fråga om det ska gå att bo och leva i hela landet och också självbilden för de människor som väljer att göra det. Ses man som en bidragstagande eller någon som behöver stöd tappar man i stolthet och känner inte samma samhörighet som om man ser att man klarar av att leva på egen förmåga, så att säga.

Det kan man också göra, exempelvis i Norrbotten. Där finns fantastiska rikedomar och liknande, men alla vinster och alla fördelar hamnar inte där. Det är ett problem som är nedärvt och som handlar om hur skattesystemet är uppbyggt i grunden. Det härstammar från en tid när man tyckte att det räckte att de som arbetade i gruvan, skogen eller industrin betalade kommunalskatt. I dag bor de många gånger inte i samma kommun, och det är färre som jobbar i industrin. Därför blir skatteintäkterna mindre trots att produktionen alltjämt är väldigt hög.

Detta är alltså mest en uppmaning om att vi ska kroka arm, tänka utanför boxen, komma på nya lösningar och verka för det vi har som gemensamt mål. Jag är helt övertygad om att våra målbilder är tämligen lika.