Fru talman! Regeringens politik innebär att vi inte bara ställer oss frågan: Hur kan vi göra av med så mycket pengar som möjligt på bistånd? Man kan nästan få intrycket att det är det övergripande målet för Vänsterpartiet, som det har varit tidigare. Snarare är frågan: Hur ser vi till att använda de resurser vi har på ett så effektivt sätt som möjligt?

Vi lämnade enprocentsmålet. Samtidigt kan man konstatera att Sverige är ett av fem länder globalt som når upp till FN:s mål om 0,7 procent. Att ge intryck av att vi på något sätt skulle ha någonting att skämmas för är helt enkelt inte sant. Vi är fortfarande i en helt annan liga än de allra flesta länder i hela världen i den delen.

Fru talman! Lotta Johnsson Fornarves svar här att bistånd och handel ska ses som olika delar förvånar mig inte. Det är möjligen ett uttryck för den biståndspolitik som har gällt i Sverige under så många år och som jag invänder emot.

Det finns väldigt goda grunder att göra det. Jag menar att det är en väldigt förlegad syn på bistånd. Det är väldigt gammalmodigt. Det har inte heller uppnått de resultat vi vill att det ska göra.

Det är inte bara min uppfattning. Man kan tittat på många av de utvärderingar som har gjorts. Till exempel har Expertgruppen för biståndsanalys tittat noggrant på detta. Det har inte bara gällt några av de största mottagarländerna under några år eller två utan till och med under flera decennier. Vi kan tyvärr se att på flera sätt har just effekterna på fattigdomsbekämpningen inte varit tillräckligt bra. De har ibland inte ens varit mätbara.

Då har man som ansvarig politiker ett val att göra. Antingen fortsätter man på samma sätt som tidigare med just den gamla biståndspolitiken, fortsätter att fokusera på enprocentsmål och så vidare. Eller så ställer vi oss frågan: Finns det verkligen inte utrymme för förbättringar? Finns det inte utrymme för att göra förändringar? Kan vi till exempel använda de världsledande svenska företag vi har på ett mer aktivt sätt i vårt utvecklingssamarbete? Kan vi hitta synergier med biståndspolitiken? Kan vi uppmuntra till mer av företagande och entreprenörskap?

För en sak vet vi, fru talman: Bistånd kan vara effektivt för att lindra fattigdom, men för att bygga en väg till välstånd - vilket måste vara målet för hela vår utvecklingspolitik - handlar det om satsningar på marknadsekonomi, företagande, entreprenörskap, innovation, forskning och utveckling. Det visar historien med all önskvärd tydlighet.

Det intressanta är också att när man träffar representanter för de här länderna är det väldigt ofta precis detta de efterlyser allra först: mer av handel och företagande och att inte vara beroende av svenskt utvecklingsbistånd år ut och år in. Det är precis detta vi ska lägga fast i reformagendan.

Jag vill bara återigen till Lotta Johnsson Fornarve, för vad jag tror är fjärde eller möjligen femte interpellationsdebatten, understryka det jag har sagt tidigare. Att Sverige väljer vilka länder vi vill samarbeta med står naturligtvis inte på något som helst sätt i motsats till ett effektivt bistånd och innebär inte heller att vi skulle bryta mot några riktlinjer. Det är vi i Sverige själva som avgör vilka länder vi vill samarbeta med och vilka faktorer vi vill väga in i beslutet. Det är vårt beslut.

Det är ingen mänsklig rättighet att få bistånd av Sverige, utan det är vi som avgör detta utifrån en lång rad olika beslut. Det handlar till exempel om att stater respekterar den folkrättsliga förpliktelsen att ta emot sina egna medborgare. Att länderna motarbetar korruption är ett annat exempel. Den typen av krav kommer vi att förstärka framöver i vår reformagenda.