Fru talman! Ministern vill förändra biståndet bland annat genom att minska resurserna till biståndet. Jag har sällan sett en verksamhet bli bättre för att verksamheten får mindre resurser till sitt förfogande. Det brukar snarare vara tvärtom. Det svenska biståndet har ett väldigt gott anseende. Det har fått oerhört bra betyg i globala mätningar. Jag förstår inte den enorma ivern att förändra något som har fungerat riktigt bra.

I utkastet till reformagendan är man tydlig med att svenska intressen ska ligga till grund för den nya biståndspolitiken. Det går helt emot principerna om hur bistånd ska bedrivas. Kan handelspolitiken användas för att lyfta människor ur fattigdom är det naturligtvis välkommet. Men man ska vara tydlig med att det inte är detsamma som bistånd.

Handelspolitiken och biståndspolitiken har olika syften och mål. Behoven är som allra störst i fattiga eller konfliktdrabbade länder. Svenska intressen och affärsmöjligheter gynnas däremot främst i medelinkomstländer. Biståndspolitiken ska genomsyras av ett rättighetsperspektiv och utgå från fattigas behov. Ett fokus på svenska intressen sätter hela biståndspolitiken i gungning.

Att regeringen i sitt utkast ensidigt skriver om hur det endast är marknadsekonomisk näringslivsutveckling som kan skapa förutsättningar att nå biståndspolitikens övergripande mål visar en bristande insikt om bland annat vikten av en fungerande rättsstat, starka och oberoende institutioner, en stark generell välfärd, utvecklad hälso- och sjukvård och social trygghet som omfattar alla. Barns möjligheter till en god skolgång nämns nästan inte över huvud taget. Vi vet att god skolgång och bra utbildning är en oerhört viktig framgångsfaktor som inte kan underskattas, inte minst när det gäller unga flickor.

Jag besökte i veckan Zambia tillsammans med riksdagens SRHR-nätverk för att studera det svenska biståndet på plats när det gäller dessa frågor. Jag kunde se att vårt bistånd gör nytta för att förhindra till exempel barnäktenskap och tonårsgraviditeter och för att stödja flickor och kvinnor som utsatts för könsbaserat våld. Den typen av bistånd måste öka och inte minska. Jag är rädd att det inte kommer att bli fallet med den nya biståndspolitiken.

Med migrationspolitiska villkor och en tätare koppling mellan bistånd och handel går Sverige på tvärs mot principerna om ett effektivt bistånd. Strax före årsskiftet enades OECD:s biståndskommitté Dac om ett förtydligande av de befintliga riktlinjerna för internationellt bistånd i migrationsfrågor. På punkt efter punkt synliggörs hur den politik den svenska regeringen och Sverigedemokraterna kommit överens om står i direkt strid med det internationella regelverket.

I utkastet till reformagendan liksom i den förda politiken koncentreras fokus i biståndet till Europa och framför allt Ukraina. Situationen i Ukraina är akut. Rysslands folkrättsvidriga anfallskrig har orsakat en omfattande förödelse, och tiotusentals civila har dödats och skadats.

Ukraina behöver självklart internationellt stöd. Sverige har alla möjligheter att spela en viktig roll när det gäller både humanitärt stöd och stöd till återuppbyggnad. Samtidigt pågår en rad andra kriser, krig och konflikter runt om i världen. Den pågående konflikten mellan Hamas och Israel har till exempel lett till tusentals civila dödsoffer, och hungerkrisen i Somalia och fattigdomen i Myanmar är bara några exempel. Därför menar vi att stödet till Ukraina ska ske i form av additionella medel, det vill säga utöver den befintliga biståndsbudgeten.

På samma sätt väljer regeringen att öka svenskt klimatbistånd volymmässigt samtidigt som man skär ned biståndet i dess helhet. Det innebär att viktiga insatser på andra områden går förlorade.

Även andra viktiga områden tar stryk av regeringens omsvängning. Det märks bland annat på det minskade stödet till civilsamhället, en drastisk neddragning på informationsstödet och en kraftig minskning av anslaget till forskningsbistånd. Det är inte heller ett effektivt bistånd.