Fru talman! Jag tackar Lars Isacsson för möjligheten att diskutera dessa frågor i dag.

Jag vill först instämma i beskrivningen av problemets vidd. Detta kan beskrivas på en rad olika sätt, naturligtvis. Polisen uppskattar att brottsvinsterna från de kriminella nätverken numera uppgår till svindlande 100 till 150 miljarder, att ekonomiska bedrägerier har gått om narkotika som den huvudsakliga intäktskällan och att bedrägeriverksamheten är allt från sådan verksamhet som riktar sig mot våra äldre föräldrar runt om i landet per telefon till den väldigt systematiska verksamhet som ofta bedrivs i företagsform riktad mot våra välfärdssystem.

Allt understryker bara beskrivningen av detta som en systemhotande brottslighet. Utöver de stora ekonomiska värden som vi talar om finns det andra, väldigt väsentliga samhällsvärden som äventyras på det här sättet, inte minst medborgarnas tillit till våra välfärdssystems integritet och för den delen att skattemedel går till det som de är ägnade att gå till. Medborgarna är beredda att betala skatt om de vet att det går till exempelvis den gemensamma välfärden.

Det är ingen som helst tvekan om att det är betydelsefullt att slå mot den kriminella ekonomin, att strypa den kriminella ekonomin, både för att dränera de ekonomiska resurserna för de kriminella nätverken och, i samspel med det, för att värna medborgarnas tillit till välfärdsstaten och till vårt öppna och fria samhälle.

Detta måste man göra på olika sätt. Några delar som jag själv bedömer som utomordentligt betydelsefulla handlar om sekretessen. Nu rivs sekretessen på alla längder och bredder, höll jag på att säga. Det kommer snart en proposition från Finansdepartementet som specifikt handlar om akassan. Vi tillsatte nyligen en utredning som vill använda den modell som föreslås där generellt när det gäller informationsdelning mellan myndigheter.

Jag tycker att det väldigt intressant att se vilka som är mest drivande i det arbetet. Det är Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Skatteverket och andra myndigheter som på olika sätt har möjligheter att med bättre samspel bidra till att strypa den kriminella ekonomin.

Jag tog själv häromdagen emot en utredning som handlar om olika andra samhällsaktörers relation till brottsbekämpande myndigheter, där man lite förenklat kan säga att vi går från en modell där man inte ska dela information till en modell där det finns en skyldighet att dela information för att förhindra och förebygga brottslighet.

Får jag också bara beröra frågan om de privata aktörerna. Där kan jag säga att vi kommer att komma tillbaka lite mer systematiskt till frågan om vad som bör göras. Jag hör till dem som tycker att det finns ett stort värde med att både företagare och civilsamhällesaktörer bidrar till vår gemensamma välfärd och erbjuder en valfrihet till medborgarna. Det råder dock ingen som helst tvekan om att den modellen, som också i hög grad bygger på tillit, utnyttjas av kriminella aktörer. Lars Isacsson har nämnt några av de sammanhang där vi nu ser det. Det är alltifrån vårdcentraler och apoteksverksamhet till familjehem och avhopparverksamheter.

Det råder ingen som helst tvekan om att vi på olika sätt, genom tillståndsplikter, effektiv tillsyn och genom en förstärkt offentlighetsprincip, måste komma åt detta. Exakt hur detta kommer att se ut konkret avser regeringen att återkomma till i närtid.