Fru talman! Jag tänker börja i den ände som jag tycker att statsrådet beskriver väldigt väl. Jag önskar att vi kunde stå och ha den typen av debatter. Hur ska vi utveckla svensk sjukvård? Hur kan vi komma till rätta med arbetsvillkoren och de dialoger som krävs runt detta?

Jag vet mycket väl hur sjukvårdsministern brinner för de här frågorna, för vi har debatterat detta förr. Det gäller framför allt arbetsmiljön. Den är otroligt viktig. Det är inte alltid lönen det hänger på. Det är arbetsmiljön, arbetsvillkoren och vilka förutsättningar människor har att utföra sitt arbete - ja. Men hur i hela friden ska de göra det nu? Man säger ju upp folk. Man varslar människor i stället för att jobba med att få dem att stanna eller komma tillbaka och få det bättre. Jag önskar att vi hade den typen av debatter, men det är inte så verkligheten nu ser ut.

I verkligheten går man med miljarder i underskott. Man säger upp folk för att hantera gigantiska underskott. Och det räcker inte. Vi ser inte var detta kommer att stanna. Det är den debatten och den verkligheten vi har, och det är den verkligheten som statsrådet behöver hantera.

Jag är djupt orolig. Det är därför vi har den här interpellationsdebatten. Det kommer inte att finnas personal till våra patienter. Väldigt många kommer att bli djupt drabbade av detta. Det är därför jag blir så otroligt orolig när man väljer att inte skjuta till de pengar som helt uppenbart krävs. Det är skillnad på 6 miljarder från regeringen och 12 miljarder i vårt alternativ från Socialdemokraterna.

(Applåder)