Fru talman! Jag vill börja med att tala om ekonomi. Många gånger, även när statsrådet svarar, hänvisar man till inflationen. Det är snart sagt nästan bara regeringen som gör det när det gäller resurser till välfärden. De flesta ekonomer säger att resurser till välfärden inte har den påverkan på inflationen som regeringen säger att de har. Det där är alltså inte en sanning som man kan fastställa, utan det görs olika bedömningar.

Däremot säger flera ekonomer att när det nu blir så som det blir i välfärden - att man måste dra ned - är det ett problem när vi hamnar i en lågkonjunktur, som vi är i nu. När fler sägs upp, för det är vad det kommer att innebära när välfärden inte får tillräckliga resurser, kommer det att späda på lågkonjunkturen. Det blir också ett problem för oss alla i samhället.

Om det nu är en inflationschock är det självklart en kris för välfärden, precis som en del andra kriser som vi har sett. Då kan man välja att kompensera för det för att man inte ska få en vårdkris. Pandemin var en annan typ av kris, helt annorlunda än inflationschocken. Men man kan välja att tillföra mer resurser för att rädda välfärden och inte komma in i en vårdkris.

När det gäller att höja skatten är det precis som Malin Larsson säger: Många väljer att inte göra det därför att man vet vilka det är som drabbas mest av en skattehöjning i kommuner och regioner. Skattehöjningen är platt, och det innebär att de med de lägsta inkomsterna får betala mest. Jag tycker att det är märkligt att man kan inflationssäkra och inflationsskydda höginkomsttagare men uppenbarligen inte inflationsskydda välfärden.

(Applåder)