Fru talman! Hamas attack på civila israeler den 7 oktober var en ondsint attack som vi aldrig ska glömma. Över 1 400 personer mördades, och många sitter fortfarande som gisslan. Samtidigt är det svårt att skaka av sig att hela 7 000 människor har dödats i Israels attacker mot Gaza. Jag noterade att utrikesministern hade en gammal siffra som var fel på 1 000 personer.

Våldets spiral sprider sig, och vi måste göra allt vi kan för att våldet ska få ett slut. Även antisemitism och rasism sprider sig, och vi har alla ett ansvar för att stå upp mot antisemitism och rasism.

De humanitära behoven ökar nu lavinartat. EU har lovat att tredubbla sitt humanitära stöd till Palestina. Men i Sverige agerar regeringen precis tvärtom. Utvecklingsbiståndet har pausats. En översyn har inletts av allt Palestinabistånd, både utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd, enligt regeringen för att stoppa pengar till Hamas. Men biståndet granskas redan hårt, och sannolikheten för att några pengar går till Hamas är mycket liten.

I stället vill regeringen ha fördömanden av Hamas från alla, något som kan låta enkelt i en svensk kontext. Men för de organisationer och människor som verkar i svåra kontexter blir det i praktiken ett val mellan bistånd och ökad risk för att dödas av extremister.

Sverige, EU och omvärlden behöver ett levande palestinskt civilsamhälle. De utgör alternativet till extremisternas våldsbudskap. De kämpar för kvinnors rättigheter, för demokrati och för att dokumentera brott mot mänskliga rättigheter. Utan dem kommer vår kunskap om situationen på marken att försvinna, liksom alternativen till extremisternas organisationer.

I augusti besökte jag Nordirland. I år är det 25 år sedan långfredagsavtalet skrevs under. Länge trodde ingen att det kunde bli fred, men till slut blev det fred i Nordirland. En dag ska detta ske även i Palestina och i Israel. Det får vi aldrig sluta kämpa för!

(Applåder)