Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Vi hade den vikarierande generaldirektören i utskottet på förmiddagen och fick höra lite om arbetet med Steg till arbete, som jag tror kan vara viktigt för att få fler med funktionsnedsättning i arbete. Det är inte de jättestora volymerna vi pratar om, men det är en viktig del.

Det är glädjande att statsrådet är glad över vår budget. Jag hoppas att statsrådet kommer att göra vad han kan för att få igenom våra förslag. Vi räknar med hans stöd.

I Arbetsförmedlingens budgetunderlag för 2024 skriver myndigheten att besparingarna på förvaltningsanslaget ger ett ansträngt läge. De skriver även att myndighetens arbete med beslut om anställningar med lönebidrag är personalkrävande. Detta innebär att inte alla medel som avsätts för lönebidrag kommer att kunna användas, eftersom det inte finns personal som kan hantera ansökningarna. Det här använder regeringen till att både dra ned på anslaget till lönebidraget och fortsätta neddragningarna på Arbetsförmedlingen. Det blir helt enkelt en ond spiral.

Det är inte utan att jag funderar på om regeringen verkligen vill att personer med funktionsnedsättning ska få det här stödet för att komma i arbete. Utifrån tidigare debatter med arbetsmarknadsministern verkar regeringens syn vara att människor inte behöver stöd för att komma i arbete utan behöver få det mycket värre. Bidragstak har lyfts fram som en av de viktigaste åtgärderna för att få människor i arbete. När det gäller gruppen vi diskuterar i dag kanske vi ska lägga till funkisskatten som en av de viktigaste åtgärderna för regeringen. De som har det tungt ska helt enkelt få det tyngre. Det är den väg som SD-regeringen tar för att få människor i arbete.

Jag tycker, fru talman, att det är ett stort snedsteg i tankebanan att tro att människor ska få det bättre genom att man gör det mycket sämre för dem. Jag har under mitt år här i riksdagen mött många funktionsrättsorganisationer som berättat om hur deras medlemmar inte vill annat än att arbeta men inte får den möjligheten. Det kan handla om åtta timmar per vecka, åtta timmar per dag eller vad som helst däremellan. Det är helt enkelt upp till individen hur mycket den kan bidra med. Det här är människor som vill vara en del av samhället och bidra till utvecklingen. Men då behöver de stöd för att komma i arbete eller studier.

Vilka åtgärder är det då som pekas ut som fungerande? I Arbetsförmedlingens återrapporter från tidigare år lyfts flera åtgärder som ökar chansen att övergå till arbete eller studier: praktik, arbetsmarknadsutbildning, subventionerade anställningar, förstärkta förmedlingsinsatser och även SIUS. Det är saker som räknas upp som framgångsrika. Det är alltså de här åtgärderna som regeringen går åt, både genom att direkt minska anslagen och genom att minska Arbetsförmedlingens resurser att besluta om åtgärder till personer som behöver dem.

Fru talman! I den förra interpellationsdebatten med arbetsmarknadsministern om det här ämnet påtalade jag att det i snitt tog 311 dagar för en person med funktionsnedsättning att få den registreringen hos Arbetsförmedlingen. Det är alldeles för lång tid. Någonting behöver göras. Men den nya statistiken visar tyvärr att det går åt fel håll. Nu är snittet uppe i 350 dagar för män och 380 dagar för kvinnor. 380 dagar får kvinnor i snitt vänta för att få koden funktionsnedsättning i Arbetsförmedlingens system och därigenom få tillgång till rätt insatser.

Det här har vi socialdemokrater lyft fram i vår kommittémotion, för vi ser att någonting behöver göras. Att behöva gå och vänta så lång tid på att få rätt insatser gör inte att man kommer snabbare i arbete. Vad tänker regeringen göra för att få ned den här tiden? Är det genom att fortsätta minska anslagen till Arbetsförmedlingen?