Fru talman! Jag vill åter understryka för dem som lyssnar att vi kommer att återkomma med en fullständig redogörelse för dels hur vi från den nuvarande regeringens sida ser på Riksrevisionens rapport, dels vilka åtgärder vi redan har vidtagit eller kommer att vidta.

Jag har haft möjligheten att vara aktiv i rikspolitiken med ett formellt uppdrag i ungefär tio års tid. Under den tiden har jag till och från debatterat energifrågor. Väldigt många av de påpekanden som jag själv har lyft fram i debatten hittar jag också i Riksrevisionens rapport. Med det perspektivet går det ändå att få en viss fingervisning om vad som komma skall även i regeringens svar på Riksrevisionens rapport. Det fanns inte någonting i rapporten som gjorde mig som energiminister förvånad.

Det understryks att tiden måste vara förbi för komplicerade överenskommelser som inte är stringenta utan snarare handlar om att överbrygga andra politiska meningsskiljaktigheter och låta energisystemet och elsystemet betala priset. Det kan låta skönt när man når politiska uppgörelser. Jag själv som medborgare kan tycka att det känns skönt ibland att höra politiker säga: Nu är vi överens - vi har gått in i ett rum här och är överens om detta. Men man är överens om någonting som i grunden kommer att bli varken hackat eller malet. Summan av kardemumman är att det helt enkelt blir ganska dåligt. Det är också dåligt att vara överens om något som är dåligt. Det säger sig självt. Ibland har vi nästan haft ett egenvärde i att vi måste komma överens och att det är bra.

Om man nu ska blicka lite framåt är det vi försöker titta på: Vad behöver elsystemet för att garantera en rimlig nivå av leveranssäkerhet och stabil tillgång till el till ett konkurrenskraftigt pris?

Det gäller hur ska vi säkerställa att nästa generation inte behöver fundera på:

Kommer det el ur två hål i väggen?

Till vilket pris?

Finns det överallt där det behövs och när det behövs?

Det är vad energipolitiken går ut på egentligen. Då måste man bort från ideologiska låsningar.

Jag är en varm förespråkare för spänstiga ideologiska debatter på många politikområden. Men när det kommer till energipolitiken är det faktiskt fysik som det handlar om. Jag älskar sol. Jag älskar vind. Men ingenting av det är baskraft. Vad är baskraft i Sverige? Det är vattenkraften och kärnkraften.

Har vi inte tillräckligt mycket av det som är synkrona energi- och kraftproduktionskällor kan vi inte heller brassa på med mer solkraft eller mer vindkraft. Då funkar inte systemet i Sverige. Politiken måste ut ur energipolitiken, och fysiken måste in i energipolitiken. Det är den omläggningen som vi har påbörjat att göra.

Jag ska svara på Tobias Anderssons fråga om jag tror att det kommer ett erkännande om de politiska beslutens uppenbara effekt på kärnkraftsreaktorerna. Det gäller de fyra kärnkraftsreaktorer som ändå har försvunnit ur det svenska elsystemet under de fem åren. Mitt svar är nej.

Det kan jag kanske älta på natten, men inte på dagen. Då måste vi framåt. Jag tror att det finns en väldigt stor öppenhet för att navigera lite mindre politiskt och lite mer fysikorienterat framåt brett i Sverige i dag.