Fru talman! Jag tackar energi- och näringsministern för svaret.

Sverige har verkligen skaffat sig en stark utgångsposition i den globala kapplöpning som nu pågår och som ju drivs på av klimatomställningen. Genom nära samverkan mellan politik och näringsliv har Sverige åtminstone haft ett globalt ledarskap på det området; hur det blir framöver får vi väl diskutera. Det har hur som helst drivit fram dessa stora investeringar i vårt land, dels genom omställningen av befintlig produktion i befintliga företag, dels i nya industrier - i batterifabriker, i nya stålverk och i en fordonsindustri som ställer om och elektrifierar.

Detta leder till nya jobb, växande samhällen och en framtidstro på många orter runt om i vårt land. Ofta talas det om de stora industrierna i den norra delen av Sverige, men vi ser utvecklingen på väldigt många håll i vårt land. Inte minst ser vi investeringsviljan i Västsverige och de tiotusentals nya jobb som ligger i potten. Det visar dock även riskerna med att inte lyckas.

En helt central fråga för att lyckas med nyindustrialiseringen är att möta behovet av el i närtid. Ren och billig el är en central förutsättning för att investeringarna ska bli av i Sverige. I dag har vi ett rejält överskott av el, vilket kan exporteras till andra länder - år 2022 var Sverige det land i EU som var den största elexportören. Men utbyggnadstakten i ny elproduktion kommer nu att vika nedåt, inte minst på grund av regeringens politik. Det är nämligen för få projekt som får tillstånd - samtidigt som behoven ökar kraftigt när industrin gör verklighet av sina investeringsplaner.

Utan ökad elproduktion kommer det svenska elöverskottet att vändas till ett underskott och göra Sverige beroende av import för att täcka nettobehovet. Jag menar att detta är en orimlig ingång och utveckling. Andra nordiska länder, resten av EU och USA väntar inte på att den svenska regeringen ska komma upp på banan här i närtid, utan de ökar tempot här och nu för att komma ifatt och springa förbi.

Fru talman! Ebba Busch och jag har i grunden samma ambitioner: att bygga ut elproduktionen på lång sikt. Vi vill närmast fördubbla den till 2045. Men det är trots allt en vision i fjärran, och i värsta fall kan varken Ebba Busch eller jag riktigt utvärderas och ställas till ansvar 2045. Det gör kanske att saker inte får ett tillräckligt tempo här och nu.

Det är därför vi socialdemokrater, som Monica Haider alldeles nyss sa, har föreslagit ett nytt energipolitiskt mål till 2030 om minst 60 terawattimmar fossilfri el. Vi ser att det går att effekthöja kärnkraften och vattenkraften samt att vi måste få in mer sol och vind. Det är så vi kan ta oss dit. Nivån är väl avvägd för att klara de ökade behov som kommer från nyindustrialiseringen och elektrifieringen. Nivån är dessutom väl vald, för vi ser att investeringarna kommer att hamna någon annanstans om vi inte lyckas med detta. Då går investeringarna oss förbi.

Därför är frågan om statsrådet är beredd att göra vad som krävs till 2030 och se till att vi får ett sådant mål från regeringen - samt åtgärder som gör att vi kan nå det till 2030.