Fru talman! Den fruktansvärda våldsvågen och gängkriminaliteten är en nationell, och förvisso även internationell, angelägenhet. Vi vet alla att våldsverkarna inte agerat isolerat i sin stadsdel eller i sin kommun. De insatser som kommunerna gör här och nu gör skillnad på såväl individnivå som samhällsnivå. Kommunerna kämpar hårt för Sveriges bästa.

Jag vill återkomma till det som Lars pratade om när det gäller kommunernas lagstadgade ansvar att arbeta brottsförebyggande. I Gävle kommun med sina drygt 100 000 invånare lägger man cirka 30 miljoner per år på de specifikt riktade brottsförebyggande insatserna. Det handlar till exempel om socialtjänstens familjestöd och fältassistenter som finns där ungdomar befinner sig. De fångar upp dem som är på glid och samverkar såväl med socialtjänsten, skolan och polisen som med familjen.

I skolorna sker också viktigt arbete. Från förskolan till gymnasiet jobbar Gävles skolor med våldsförebyggande arbeten, såsom Stopp min kropp, Mentorer i våldsprevention, Agera tillsammans och Machofabriken. Målet är att man tillsammans med barn och unga ska förebygga våld innan våldet sker. Kompensationen från regeringen räcker precis till en enda heltidsanställd. Det räcker inte.

I grannkommunen Sandviken med 39 000 invånare pågår också ett intensivt brottsförebyggande arbete med fältassistenter och det hyllade samarbetet med Drogfri skola. Värt att nämna är också Spira, som är en unik styrmodell där hela samhället samverkar för att trygga barns och ungas uppväxtmiljö.

Staten går in med 817 000, detta samtidigt som hela den kommunala välfärdssektorn går på knäna och kommunpolitiker runt om i hela landet med olika partifärg behöver pussla med väldigt svåra prioriteringar.

Fru talman! Jag skulle återigen vilja prata om det oerhört angelägna att vi behöver se till att kommunerna och regionerna kan göra sin del i det brottsförebyggande arbetet. Det vinner hela landet på.