Fru ålderspresident! Vi hör då och då att Moderaterna ska släppa på prestigen. Det känns nästan som att Socialdemokraterna snart måste släppa talepunkten att släppa på prestigen, för den skivan har börjat gå några varv.
Det finns ingen prestige alls. Däremot vill man gärna lyssna om det finns något bra att ta fasta på. Det gör det ibland, och då ska vi göra bra saker av det. Ibland finns det inte något bra, och då vill vi lämna det och gå vidare.
Apropå ideologiska blockeringar kanske man ändå måste spetsa öronen och lyssna lite grann på statsrådens svar. Det är tvärtom så att jag tycker att det finns goda skäl att ompröva inslag i vår valfrihetsmodell, för det är uppenbart att inte minst kriminella aktörer kan använda strukturer som bygger på tillit till en rad olika kriminella syften. Hela grundslagen i planen för att knäcka de kriminella gängen handlar om att slå mot våldet, slå mot den kriminella ekonomin - där har man de oseriösa aktörerna - och bryta nyrekryteringen av barn och unga.
Det jag är rädd för är möjligtvis den som ser chansen att slå hårt mot välfungerande vårdcentraler och välfungerande skolor som är i privat regi när nu vissa aktörer är oseriösa. Jag är rädd att man i denna ideologiska blockering eller ideologiska chanstagning kanske missar någonting som är utomordentligt väsentligt att ta in. Det är alltså inte bara de privata innehavarna av HVB-hemmen som kan vara föremål för de kriminellas aktiviteter. Vi vet att påtryckningsoperationerna och infiltrationen omfattar socialtjänsten, kommunala stadsbyggnadskontor och politiska partier. Det finns klanstrukturer som äter sig in i stora delar av offentligheten.
Om vi ska se klart på frågan och kunna slå mot den ekonomiska basen och mot de system genom vilka man drar in barn och unga i kriminaliteten måste vi nog utan skygglappar, som det heter, gå både mot de inslag i det privata som inte fungerar och för den delen också de sårbarheter och inslag som inte fungerar i det offentliga.
Den så kallade insocialiseringen och 15-årsgränsen när vi talar om barn och unga är förstås en realitet som vi arbetar med hela tiden. Det gör vi alla i våra olika roller. Vi talar om barn; det gör vi redan när det gäller 15-17-åringarna.
Men en insikt som jag tror kommer att vara omvälvande för utformningen av effektiv politik på området är insikten om att alla gamla erfarenheter av hur barn insocialiseras i kriminalitet kommer på skam när det gäller den grova kriminaliteten. Hela vår modell bygger på att barn börjar sniffa lite lim och skolka lite grann. Man gör någon olovlig körning, och man luckar och drevar sin moped. Så där glider man i väg in i någonting som så småningom blir lite stölder och en misshandel på krogen - och så är man på väg.
Men så är det ju inte! 12-åringar, 13-åringar och 14-åringar dras in - det kan gå på fem tio minuter - i den allra grövsta kriminaliteten. Den verkligheten kommer vi inte att kunna möta med en modell som bygger på en föreställning om att det är en längre karriär eller en längre insocialisering. Det kommer att kräva helt andra insatser också mot de allra yngsta. Det kommer att handla om de repressiva och de mer krävande inslagen, oavsett om de kommer från Kriminalvården, från Statens institutionsstyrelse eller från kommunala och sociala insatser. Den kravfyllda delen av socialstaten kommer att behöva kliva fram på motsvarande sätt som den mer repressiva rättsstaten.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
All in all är det läge för omprövning. Behovet kommer att gälla politikens alla delar. Jag är i väldigt hög grad beredd till omprövning. Jag hoppas verkligen att fler delar av denna kammare också är det.