Fru ålderspresident! Jag tänker säga ett par saker. Den första handlar om det jag uppfattar som mytbildning kring regeringens ekonomiska politik vad gäller välfärden.
Saken är den - och det trodde jag ändå att Socialdemokraterna hade med sig som långvarigt statsbärande parti - att det största hotet mot både löntagarnas och kommunernas och regionernas plånböcker och mot välfärden är en inflation som gröper ur pengarnas värde. Det är den stora, långsiktiga utmaningen för skolorna, förskolorna, sjukvården och all välfärd här i landet. Redan där läggs vissa restriktioner på en ansvarsfull ekonomisk politik.
Det viktigaste vi kan göra för välfärden långsiktigt är att så snabbt som det bara går återfå ett läge där pengarna inte tappar så förfärligt raskt i värde. Det är bakgrunden till att regeringen har skapat ett reformutrymme som förvisso innehåller en hel del pengar men som ändå är ansvarsfullt om man ser på totalen. 40 procent av det utrymmet går till kommunerna och regionerna, alltså till välfärden. 16 miljarder går i statsbidrag till kommunerna. Det betyder att staten tar halva notan för kommunernas och regionernas samlade underskott. Det är ingen dålig insats av någon stat eller på någon nationell nivå i ett läge där tillväxten är låg, konkurrenskraften hackar och inflationen varje dag reducerar värdet på pengarna.
Det är ett ansvarsfullt grepp om ekonomin att satsa så mycket på välfärden och för den delen även göra de rekordsatsningar som sker inom budgeten på rättsväsendet under samma period. Det tycker jag att det finns all anledning att sätta värde på.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Det andra jag vill säga är att det är en villfarelse att det inte skulle finnas satsningar på skolan. Det är tvärtom. Utbildningsministern borde få vara här nu och försvara sina förhandlingsframgångar i budgetprocessen. Många andra statsråd känner sig besvikna över utfallet, men det gör inte skolsidan. Den har både resursmässigt och kvalitativt varit väldigt framgångsrik i budgeten. Det gäller också det som går rakt på det socialpreventiva arbetet: kartläggning av språkkunskaper, förstärkning av sfi, bättre arbetsmiljö och arbetsvillkor för lärare i skolor i utsatta områden och skolsociala team. De är utomordentligt viktiga.
Om vi tittar på kommunala skolor - eller friskolor för den delen - runt om i landet som verkar i socioekonomiskt utsatta områden kan vi konstatera att också med befintliga resurser blir resultaten väldigt olika beroende på vad man gör med de befintliga resurserna. I Järva, som är en del av Stockholm, har man haft en fantastisk utveckling av skolresultaten under senare år. De lyfter själva fram ett par tre framgångsfaktorer, och en av dem är ett väldigt tydligt fokus på kunskap. Man är i skolan för att lära. Det är starkt fokus på undervisningen.
Satsningen på skolsociala team som finns i budgeten baseras inte minst på erfarenheten av att skapa resurser i skolan som kan ta hand om det som inte är undervisning, för att få bättre precision och högre nivå på de sociala insatserna i skolan och framför allt för att freda lärarna så att de kan ägna sig åt det de är bra på, nämligen undervisning och att lyfta barnen kunskapsmässigt och pedagogiskt. Jag köper alltså kort och gott inte ledamotens beskrivning.
Om vi ska vara väldigt precisa, och rikta oss till den som vill läsa Excelark i budgetarna, handlar det också i rätt hög grad om vad man räknar in i det brottsförebyggande arbetet. Låt mig säga att siffrorna i Socialdemokraternas budget på sina håll är både runda och ganska generöst intryckta under paraplyet brottsförebyggande arbete. Det finns till exempel skolsatsningar som i och för sig kan vara berättigade men som också finns i regeringens budget utan att räknas in under paraplyet brottsförebyggande arbete.
All in all sker det enormt stora satsningar på välfärden i ett trängt ekonomiskt läge, och en betydande del av dem kommer att ha påtaglig effekt också för att förhindra att barn och unga dras in i brottslighet.