Fru talman! Det tar lång tid att bygga upp insatser för tydlig samverkan om de ska göra bra skillnad, men det går ganska fort att rasera dem om resurserna tryter. Jag känner mig orolig för om alla dessa kommuner som gör så mycket bra i dag kommer att ha möjlighet att bedriva våldsförebyggande arbete och ge stöd till våldsoffer i samma utsträckning när resurserna krymper.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det gäller våld i relation ser man att det ökar i ungefär samma takt som gängkriminaliteten. Om det är någonting jag tror att vi skulle behöva lägga mer tid, resurser och eftertanke på är det de destruktiva maskulinitetsnormerna och hur vi kan arbeta förebyggande och normförändrande.

Destruktiva maskulinitetsnormer är destruktiva på både individ- och samhällsnivå. Jag tror att fler evidensbaserade insatser behöver göras där. Det finns mycket som tyder på att män inte söker vård eller stöd vid psykisk ohälsa i samma omfattning som kvinnor gör. Tre gånger fler män än kvinnor dör i alkoholrelaterade sjukdomar, och åtta av tio som drunknar är män. En betydligt högre andel män än kvinnor uppger att de saknar en nära vän, och cirka 85 procent av de personer som misstänks för våldsbrott är män.

Det finns framgångsrika koncept och evidensbaserad forskning kring hur man kan jobba brottsförebyggande med män och unga pojkar i skolorna, men för det behöver skolorna och välfärden ordentligt med resurser. Vi behöver ta till de framgångsrika recept som finns, till exempel Shanazi hjältar i Gävle som jobbar mot hedersrelaterat våld och förtryck. Där har Högskolan i Gävle precis visat på väldigt framgångsrika resultat. Unga pojkar får i grupp lära sig mer om vilka normer och värderingar man vill se, att kunna stå upp för sig själv och prata om känslor. De är väldigt positiva förebilder ute i skolorna, men det krävs att skolorna har resurser.