Fru talman! Jag tackar Anna Wallentheim och Sanna Backeskog för värdefulla inlägg i en angelägen fråga och ett angeläget ämne.

Jag ska börja med det som kanske handlar framför allt om det brottsförebyggande arbetet, alltså att man ska få barn och unga att inte kliva in och starta en brottskarriär. Där råder det ingen som helst tvekan om att samspelet mellan polis, skola och socialtjänst är helt avgörande.

Jag har också tagit del av uppgiften om att nära hälften av landets skolor saknar ett sådant mer strukturerat samspel. Det ankommer naturligtvis inte bara på skolorna, utan socialtjänst och polis måste så att säga bjuda till. Det kan finnas lokala variationer, och det kan finnas personrelaterade frågor och allt sådant som påverkar. Men sammantaget är det förstås en väldigt nedslående bild. Och det är oerhört avgörande att siffran är 100 och inte 50, därför att ett nära samspel mellan olika aktörer som var och en sitter på information men också med olika verktyg som behövs för att hantera situationen är avgörande för att få till detta.

Jag tror att reformen av sekretessreglerna har en enormt stor potential, även om jag också tror att både struktur, alltså lagstiftning, och kultur spelar roll. De som hävdar att det förmodligen går att samspela mer offensivt redan inom ramen för dagens sekretessregler torde ha rätt. Men samtidigt kan man säga att många på goda grunder också känner sig rädda för att kliva fel, med stora konsekvenser för dem som det berör och också med risk för att bryta mot lagen. Vi ska därför göra det enkelt att göra rätt och låta det vara en viktig injektion in i detta samspel.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men det krävs också en kulturell förflyttning eller en perspektivförflyttning som väldigt väl symboliseras av det som Sanna Backeskog nämnde, att socialtjänst och polis ibland flyttar ihop, vilket har skett i olika delar av landet. Det är en väldigt konkret bild av hur nära man i grund och botten vill att detta samspel ska vara.

Samverkan har även andra förtjänster. Hela poängen är egentligen att ta ett bredare grepp där vi också fångar sådant som kanske inte nödvändigtvis behöver bli en fullt så allvarlig brottslighet men också annan problematik som kanske är av mer social karaktär, eller att barn är brottsoffer i en hemmiljö där pappan slår mamman eller att andra nära relationer präglas av våld.

Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi har bandbredden att orka se fler perspektiv än "bara" det gängrelaterade våldet. Det råder ingen tvekan om att det är ett utomordentligt stort samhällsproblem. Men det betyder inte att exempelvis mäns våld mot kvinnor har blivit ett mindre problem. En del av frågorna - det hedersrelaterade våldet - är oerhört avgörande att knäcka för att lyckas i en massa andra hänseenden. Det behöver för den delen inte vara hedersrelaterat våld, utan det kan vara andra begränsningar som sker så att säga i hederns namn.

Allt detta kan man inte komma åt med mindre än att det finns en nära samverkan. Jag ser därför att det som vi nu gör och som kanske framför allt drivs av utvecklingen när det gäller de grövsta brotten också skapar oerhört mycket bättre förutsättningar att klara andra angelägna uppgifter.

Nu är jag ganska långt utanför mina dagliga domäner, men det finns en del underlag som tyder på att till exempel verktyget orosanmälan inte används i den utsträckning som verkligheten förmodligen egentligen motiverar. Det är alltså befintliga verktyg som av olika skäl inte används så offensivt som de borde. Det borde ses som en omsorgshandling på ett annat sätt än i dag.

Sekretessen har vi nämnt och hur vi ska använda den typ av verktyg som är både mer ingripande och mer offensiva. Får vi till detta grepp kan vi i bästa fall lösa både den grova brottsligheten och annan brottslighet.