Fru talman! Regeringen har under Sveriges ordförandeskap i EU drivit på att EU ska öka pressen på Ryssland, inklusive genom sanktioner, samtidigt som vi har värnat enigheten inom EU. Under det svenska ordförandeskapet antogs två kraftfulla sanktionspaket. Rysslands viktigaste inkomstkälla råolja och andra petroleumprodukter är redan belagda med importförbud. Import av rysk kol och fasta fossila bränslen förbjöds för över ett år sedan.

Det senaste sanktionspaketet innehåller ytterligare ett steg för att förhindra Rysslands tillträde till EU:s energimarknad. Paketet innehåller ett förbud mot tillhandahållande av gaslagringskapacitet för ryska operatörer inom EU, och det omfattar också åtgärder som begränsar Rysslands tillgång till europeisk teknik och även motverkar att sanktionerna kringgås via tredjeland. På så sätt har vi strypt den ryska statens inkomster och krigsförmåga ytterligare.

Vi har nu de kraftfullaste och mest långtgående sanktionerna någonsin mot Ryssland, som innebär direkt minskade inkomster för den ryska statskassan. Men mer behöver göras. Och där tror jag att jag och interpellanten är överens. Efter ordförandeskapet har Sverige fortsatt att driva på för ytterligare sanktioner mot Ryssland. Vi förutsätter att kommissionen kommer att lägga fram ett förslag om detta under hösten.

En grundläggande princip för sanktionspolitiken är dock att sanktioner är som mest effektiva när de når brett internationellt stöd. Nationella åtgärder skulle ha marginell effekt på den ryska statens inkomster. Detta gäller än mer i fallet med kontrakt för flytande fossilgas. De löper över lång tid, och där saknas ofta förutsättningar för att avbryta dem.

Från svensk sida skulle vi, precis som jag sa tidigare i mitt inledande anförande, ställa oss bakom förslag som innebär EU-sanktioner mot rysk gas. Detta har jag även meddelat i rådet. Vi har även undersökt förutsättningarna för detta med andra medlemsstater. I nuläget verkar det inte vara aktuellt. Frågan blir därför hur vi kan utforma den sanktionslagstiftning som får störst effekt. Regeringens ambition och övertygelse är att lagstiftningen bäst tas fram tillsammans med Europeiska unionens övriga medlemsstater. Anledningen är enkel, nämligen att detta är ett gemensamt problem för hela EU. Och ett gemensamt problem kräver också gemensamma svar.

Vi vill undvika något annat, och det har inte minst Ukrainas regering själv varit tydlig med, nämligen att olika länder i Europa gör på helt olika sätt. Det är av den enkla anledningen att alla har egna lagstiftningar. I en sådan situation skulle möjligheterna för Ryssland att hitta olika kryphål i nationella lagstiftningar öka, och det är därför som det är så viktigt att hålla ihop.