Fru talman! Jag vill börja med att tacka min kollega Åsa Eriksson för möjligheten att debattera jobbskatteavdraget här i dag. Politik är att prioritera, och det går inte att prioritera allt åt alla - vi är helt överens.

Vi ser hur matpriser skjuter i höjden. Det har varit ökningar på över 20 procent på väldigt kort tid. Vi ser att bolånen och hyrorna ökar - inte en, två eller tre gånger, utan de fortsätter att öka.

Vi har en djup välfärds- och sjukvårdskris, som började redan med förra budgeten, alltså den innevarande. Man ser nu i spåren av detta att region efter region i det här landet går med underskott. Min egen region, Sörmland, har varslat 700 människor om uppsägning, och det kommer antagligen inte att stanna där. Underskotten är så stora. Region Sörmlands moderata regionråd har riktat sig till finansministern när det gäller detta problem och ändå inte fått gehör.

Vilka är det som kommer att bli uppsagda så att människor inte kommer att kunna få sjukvård i tid? Jo, det är undersköterskor som redan har en väldigt pressad och stressad arbetsmiljö och arbetssituation.

Vi ser även att bostadsbyggandet har gått i backen och tagit tvärstopp. Vi hör Byggnads tala om att byggnadsarbetare behöver varslas och kommer att gå ut i arbetslöshet.

På denna hårt pressade arbetsmarknad får handelsanställda sina timmar hyvlade och får inte ihop till en månadslön. Det är en tuffare och hårdare arbetsmiljö, som man till och med sjukskriver sig från. Man blir sjuk av jobbet - av att det är så underbemannat att man inte orkar gå till jobbet.

De arbetarkvinnor som det många gånger handlar om blir straffade igen. De ska försöka få ihop sina timmar och få arbetet att gå runt, liksom livet i övrigt när de kommer hem. De ska se till att maten är näringsriktig för barnen och gör avkall på sig själva vid frukostbordet. Det är dessa kvinnor som också behöver sjukskriva sig för att de inte orkar gå till jobbet.

Samhällsproblemen är många och stora, fru talman. Vi behöver lösa dem gemensamt, med gemensamma pengar. Men den här regeringen väljer att prioritera skattesänkningar med miljarder medan detta pågår varje dag ute i våra kommuner och regioner. Vi ser hur varenda kommun egentligen skulle behöva rusta sig med ett bättre brottsförebyggande arbete för att kunna fånga upp barn och unga i tid och sätta in resurser när det behövs. Men den här regeringen väljer att sänka skatten.

Jag vill därför ställa frågan till statsrådet här: På vilket sätt menar man att denna prioritering är den absolut rätta, i den tid vi befinner oss i och med de samhällsproblem vi har? Varför behöver dessa miljarder gå till dem som tjänar allra mest?

(Applåder)