Fru talman! Tack, Åsa Eriksson, för en viktig interpellation! Tack, finansministern, för tillfället att debattera jobbskatteavdraget!

Året var 2007, och regeringen Reinfeldt kom på den briljanta idén att sänka skatten för dem som arbetar - inte för dem som är för långvarigt sjuka för att arbeta, inte för dem som är för gamla för att arbeta, inte för dem som är funktionsnedsatta och inte kan arbeta utan bara för dem som jobbar.

Det man ville lösa var utanförskapet, sa man, och jobbskatteavdraget blev liksom hammaren i verktygslådan. Utanförskapet var en spik - eller såg ut som en spik, för utanförskapet försvann ju inte för att jobbskatteavdraget infördes 2007. Men regeringen Reinfeldt försökte igen 2008. Utanförskapet försvann inte. Men regeringen Reinfeldt hade ju hittat hammaren i verktygslådan och tänkte att vi bankar en gång till, så regeringen Reinfeldt lånade hundratals miljarder för att sänka skatten ytterligare. Utanförskapet försvann inte. Man provade igen 2010 och 2014.

Så gick det några år. Vi tog makten. De som var pensionärer, sjukpensionärer eller funktionsnedsatta fick successivt skattesänkningar för att den orättvisa klyfta som hade uppstått mellan de och dem som förvärvsarbetar skulle utmönstras.

Men som bekant hade regeringen inte majoritetsstöd i riksdagen under förra mandatperioden. År 2019 hade Elisabeth Svantesson ett annat samhällsproblem, ett integrationsproblem i spåren av flyktingkrisen. Jag tänker mig att Elisabeth Svantesson och Ulf Kristersson tittade på varandra och sa: Ser inte det här ut som en spik? Vi tar fram hammaren! Och så genomdrev de ett jobbskatteavdrag till, det sjätte.

Här står vi nu. Nu har vi problem som inflation, krig i närområdet, gängkriminalitet, sprängningar och skjutningar och en sjukvård i kris. Elisabeth Svantesson tittar på dessa problem och tänker: Ser de inte lite grann ut som en spik ändå? Och så drar hon till med ett sjunde jobbskatteavdrag.

Skatteutgiften, alltså de förlorade skatteintäkterna med anledning av att vi ger människor jobbskatteavdrag, uppgår till hisnande 150 miljarder innevarande år. Och nu föreslår finansministern att ytterligare 11 miljarder ska läggas på samma sak - på orättvisa skattesänkningar för dem som tjänar mest.

Albert Einstein lär ha sagt att definitionen av galenskap är att göra samma sak igen och igen och förvänta sig andra resultat. Jag undrar om han refererade till Elisabeth Svantesson.

(Applåder)