Herr talman! Jag tar alla rapporter om att barn far illa eller misshandlas, antingen det är i rättsprocesser eller i andra sammanhang, på väldigt stort allvar. Därför är min utgångspunkt att allt vi gör ska vara ägnat att ge domstolar och andra aktörer så goda förutsättningar som möjligt att göra adekvata riskbedömningar. Det är också därför vi i den nya lagstiftningen tydliggör, vilket inte var fullt så tydligt uttryckt i den utredning vi tog över, att just risken att barn utsätts för våld eller andra övergrepp ska få avgörande betydelse på ett tydligare sätt än i dag när man ska bestämma vilken förälder som ska få vårdnad, umgänge och boende med ett gemensamt barn.

Däremot är jag tveksam till att vi ska fatta politiska beslut om att förbjuda domstolar att ta upp något. Det känns, om jag får använda uttrycket, väldigt osvenskt. Nu är ju detta ingen straffrättslig process, men den fria bevisprövningen är ett fundament i vår rättsstat. Parterna måste få anföra argument och föra fram olika underlag till stöd för sina påståenden, och motparten måste argumentera emot dem och visa i vilken utsträckning underlaget är pseudovetenskap eller inte. Nu har jag i och för sig inte bekantat mig med den här påstådda forskningen, men domstolen måste förstås vara rustad för att ställa sådana frågor. Det kan vara en del - vi skriver ju det i betänkandet Tryggare hem för barn.

Även om politiken inte ska bestämma hur domare ska utbildas för vi ju resonemang om att Domstolsverket lämpligen skulle kunna ta initiativ till utbildningsinsatser när det gäller ännu bättre riskbedömningar i den här typen av tvister. Den här typen av frågor kan säkerligen ingå i en sådan diskussion.

Men att fatta politiska beslut om vilka argument som ska få anföras och vilka underlag som ska få läggas till grund för de påståendena i ett domstolssammanhang ställer jag mig milt sagt väldigt tveksam till.

Däremot tror jag att en kritisk vetenskaplig debatt med forskare på området och med aktiva ombud i domstolarna kan vara sådana forum där den här diskussionen lämpligen ska föras. Om det är så att underlagen inte håller är jag säker på att det kommer att få genomslag också i de enskilda fallen.

Antingen jag lyssnar på Laila Naraghi eller på Runar Filper kommer jag tillbaka till att det avgörande här faktiskt inte är föräldrarnas rättigheter utan barnens rättigheter. På ett allmänmänskligt plan kan jag ha väldigt lätt att förstå vad det som förälder skulle innebära att få möjligheten att umgås med sina barn begränsad. Det är inte den upplevelsen eller erfarenheten som jag underkänner. Men rättsligt sett är den enda rimliga utgångspunkten att det inte ska vara föräldrarnas rätt i något avseende som ska vara i fokus för en prövning utan barnets rätt och barnets bästa i det konkreta enskilda fallet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Som sagt: Vi tydliggör detta i den lagstiftning som vi avser att lägga på riksdagens bord i september. Det är risken för att barn far illa som i ännu högre grad än i dag ska vara helt avgörande för besluten.