Fru talman! Jag är i grund och botten sociolog. I sociologin talar man tydligt om skillnaden mellan att säga saker och att agera och göra saker. Vi vet, Tobias Billström, att regeringen säger många saker. Det är jättebra. Det ska man göra. Men orden fylls inte med handling. Det finns inga sanktioner, men hade det varit Nordkorea hade sanktionerna haglat. Det sker ingen bojkott, men hade det varit Iran hade det bojkottats. Det har inte skett någon form av stopp för utbyten, men hade det varit Ryssland hade man slängt ut varenda kulturarbetare - och så vidare. I fallet Israel väljer Sverige att inte fylla orden med handling. Det är inte aktiviteten utan de faktiska konsekvenserna av aktiviteten som vi kritiserar. Detta är viktigt att komma ihåg.

Men det är många som ska kritiseras. Jag tycker till exempel att USA och Bidenadministrationen bör skämmas. Man kan inte säga till det palestinska folket att det ska acceptera fortsatt ockupation och sedan fortsätta sälja vapen till ockupanten, som dagen efter kommer att fortsätta anfalla på Västbanken. Det håller inte. Jag hoppas att Kamala Harris inte bara kommer att vara tuff i orden utan faktiskt också kommer att våga göra någon form av handling, till skillnad från den svenska regeringen.

Jag har inte fler frågor till utrikesminister Billström. Tiden för det är slut. Frågorna är ställda. Det som nu kommer att avgöra är vad som görs, handlingen - hur orden fylls med faktiska konsekvenser för den part som ockuperar den andra i strid med folkrätten. Framför allt tycker jag att alla ska titta sig själva i spegeln och fundera: Vad gjorde jag under den tid då det som historien kommer att kalla folkmordet i Gaza skedde?

(Applåder)