Fru talman! Låt oss återigen gå tillbaka till att tänka på, precis som flera här har varit inne på, vad denna situation faktiskt handlar om. Män, kvinnor och barn mördas. De lever med fruktansvärda förutsättningar, och kvinnor och barn blir särskilt drabbade i kriser.

Min poäng i mitt inlägg var att det i detta är viktigt att skicka lite, lite hopp - signaler om att det finns en eventuell framtid för de människor som lider. Det är naturligtvis väldigt bra att utrikesministern uttalar det fortsatta stödet för staten, erkännandet av Palestina och också en tvåstatslösning. Men det vi pratar om här är den ytterligare signal som utrikesministern och den svenska regeringen gav när man lade ned sin röst.

Jag uppfattade att utrikesministern förklarade detta med att man inte vill stå bakom symboliska handlingar. Jag minns inte exakt hur utrikesministern uttryckte det, men jag tror att vi faktiskt vet att symbolhandlingar är viktiga för att skicka signaler.

Vi vet att en nedlagd röst inte innebär att krisen och dödandet nu upphör. Men signaler är viktiga. Det handlar om signaler om att det finns ett hopp och en tro på framtiden och om att Sverige faktiskt ska vara en bidragande del i det. Hur ska utrikesministern fortsätta efter detta för att ge lite hopp och lite tro?