Fru talman! Jag tackar Laila Naraghi för möjligheten att få diskutera dessa viktiga frågor i dag.

Det råder ingen som helst tvekan om att mäns våld mot kvinnor är ett av samhällets allra största och dessvärre också pågående misslyckanden. Lagstiftningen och de preventiva insatserna för att motverka denna typ av våld och övergrepp har varit alldeles för svaga. Därför är det för mig glädjande och viktigt att få vara en del av ett sammanhang där vi på bredden flyttar fram positionerna på detta område.

Nu diskuterar vi de hyresrättsliga förutsättningarna att vräka den man som utövar våld och skriva över kontraktet på den våldsutsatta kvinnan. Låt mig sätta in detta i ett sammanhang av andra åtgärder som handlar om att skydda hemmet. Exempelvis ser vi framför oss en stor reform av kontaktförbudslagstiftningen, som i grund och botten är ägnad att skydda hemmet som en trygg plats. Men nu handlar det inte om att skydda bara hemmet utan att utvidga lagstiftningen till att gälla också större geografiska områden. Poängen är att en kvinna som har varit våldsutsatt ska kunna leva ett fritt och vanligt liv, och därför måste regelverken omfatta inte bara hemmet utan också exempelvis arbetsplatsen eller andra delar av orten där man bor och rör sig, kanske hela kommunen.

Allt detta ska ses som ett sammanhang. Mitt hem är min borg, och här ska jag vara som mest trygg. I grund och botten handlar det om att utforma en lagstiftning som gör att den våldsutsatta kvinnans frihet och trygghet värnas och att den våldsutövande mannens rörelsefrihet begränsas. Det är viktigt att säga.

Det betyder också att när vi närmar oss andra boendeformer är det inte ett uttryck för en relativisering av problemets betydelse utan en insikt om att vi kommer in på helt andra regelverk. Det hyresrättsliga är på det sättet ganska enkelt. Det handlar om vilka krav som kan ställas på och vilka möjligheter som kan ges till en hyresvärd när det gäller att disponera bostaden kontra vad som står i hyreskontraktet.

När det gäller bostadsrätter eller för den delen radhus eller villor som ägs gemensamt kommer andra regelverk in. Det handlar om att man äger bostaden eller, i bostadsrättsföreningens fall, om att man äger en andel i föreningen. Det gör att i en bodelning är till exempel inte en hyresrätt med, men det är däremot ett boende som utgör en tillgång. Det är därför regler om bodelning och annat kommer in.

I detta sammanhang vill jag lyfta upp ett initiativ som vi har tagit i en fråga som har ältats i decennier och som gäller bodelningar, hur dessa kan effektiviseras och hur den typen av frågor ska hanteras. Till att börja med ska bodelning inte användas som ett verktyg för den ekonomiskt starkare parten att trycka till den ekonomiskt svagare, som ofta är kvinnan och dessvärre i många fall också en våldsutsatt kvinna.

Jag tycker att utredningen om detta är en bra start, för den ger sig rakt in i de regelverk som omfattar exempelvis ägande av bostad eller ägande med en andel i en bostadsrättsförening, vilket är något annat än det hyresrättsliga.

Jag tycker att vi nu tar viktiga steg för att bredda frågeställningen, men vi gör det med full insikt om att olika slags boenden innebär olika slags regelverk och därmed också olika möjligheter att komma åt den viktiga fråga som Laila Naraghi lyfter upp.