Fru talman! Jag vill börja med att ge en eloge till de kommunpolitiker, inte minst centerpartisten Tomas Mörtberg i Övertorneå kommun, som öppet meddelat att man kommer att stoppa etablering av vindkraft fram till dess att staten gör rätt för sig. Märk väl, fru talman: Detta grundar sig inte i motstånd mot ett enskilt sätt att producera el. Att öka elproduktionen är ett nationellt intresse och av största vikt för den nyindustrialisering som just nu pågår.

Det är sannolikt så att Sverige behöver mer av allt. Men vindkraftsetableringar kan inte drivas av nationella och regionala intressen mot lokalsamhällenas vilja. Här finns det en stor målkonflikt: Det är lokalsamhällena som högst konkret påverkas av en vindkraftspark, men i dag tar staten alla skattepengar. Därför står vi i en situation där statens visioner, regional industriutveckling och den lokala verkligheten skapar stor friktion – helt i onödan, skulle jag vilja säga. Det är en ytterst liten ekonomisk uppoffring för statskassan att återföra pengar från exempelvis fastighets- och energiskatt till kommunerna. För kommunerna kan dock detta vara hela skillnaden mellan att bli utnyttjade och att göra en rationell affär.

Det statliga erbjudandet i dag är så dåligt att det är helt rationellt för kommunerna att bara säga nej emellanåt. Vill man förändra detta ligger bollen i att se till att skatteintäkten från denna produktion hamnar i rätt offentlig ficka.

Fru talman! Jag noterar med viss förvåning att klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari i SVT nyligen meddelade att man jobbar med frågan, att man ännu inte ”hittat den svenska modellen” och att man söker ett sätt att dels skapa incitament för kommunerna, dels kompensera närboende.

Att man inte har ”hittat den svenska modellen” kan nog i mycket hög utsträckning förklaras med att man förbjöd utredaren att lägga fram förslag som påverkade skattesystemet. Annars hade det funnits ett skarpt förslag redan för ungefär ett år sedan, som skulle kunna kombineras med en närboendeersättning i linje med vad utredningen föreslagit.

Fru talman! Det är inte så vansinnigt komplicerat: Omfördela de skatter som redan tas ut så att lokalsamhället gynnas, och inför samtidigt en närboendeersättning! Men då kan man naturligtvis inte skydda små statliga skattebaser med att förbjuda modeller som skulle lösa upp knutarna. Det riskerar för statligt vidkommande att kosta mer än det smakar.

Jag tycker för övrigt att man av princip bör gå ännu längre. Den historiska utbyggnaden av vattenkraften är närmast att betrakta som kolonial rovdrift och ett cyniskt utnyttjande av små kommuner som Ragunda och Jokkmokk. Deras elproduktion skickar många hundratals miljoner till statskassan varje år, och som tack för det har man fått småsmulor tillbaka. Det är ett historiskt fel som av princip borde rättas till. Även detta skulle med fördel kunna utredas, men den här gången gärna utan destruktiva direktiv som förbjuder omfördelning av skatter.

Fru talman! Att dubblera lönsamheten för svenska bönder och säkra att inhemskt jordbruk kan försörja landets matkonsumtion till åtminstone 80 procent av den mat vi konsumerar och har goda förutsättningar att producera i Sverige är Centerpartiets och min ambition. Därför tog vi tidigare fram ett förslag till initiativ i riksdagen och skatteutskottet som syftade till att regeringen snabbt skulle utreda statens kostnadspålagor, främst skatter och avgifter, genom den inhemska livsmedelskedjan. Vi ville också att regeringen därefter skulle ta fram reformer som styrde mot målen om högre lönsamhet och ökad självförsörjning.

Lägesbilden i dag är inte helt optimal. Drömmen om den eviga freden efter kalla kriget har medfört decennier av sänkta ambitioner för såväl Försvarsmakten som landets självförsörjning av exempelvis mat. När det gäller försvaret har Sverige vaknat, och det är bra. Nu behöver samma resa göras när det gäller maten.

Fru talman! Sedan 1995 har böndernas andel av varje matkrona i butik i praktiken halverats. I dag går ungefär 10 öre av varje krona till bonden medan exempelvis staten tar 11 öre via skatt. Följden är fler olönsamma jordbruk, mer centraliserad stordrift och ett ökat beroende av import och fungerande leveranskedjor. Varannan tugga mat måste i dag importeras. Det är en synnerligen dålig situation vid en större kris eller i värsta fall krig. Där är beredskapen helt enkelt för svag.

Fru talman! Personligen anser jag att situationen är dålig även i fredstid. Att lasta skatter och avgifter på bonden, slakteriet, transporterna, livsmedelsförädlarna och andra aktörer i flera led pumpar systematiskt upp kostnaden för slutprodukten i butik. Det sänker konkurrenskraften för svenska jordbruk på ett sätt som bromsar vad som skulle kunna vara en betydligt mer välmående landsbygdsnäring.

Därför vill jag och Centerpartiet se ett spårbyte. Livsmedelskedjans främsta syfte kan inte vara att leverera skatter och avgifter till det offentliga. Den har en viktigare funktion att fylla.

Fru talman! Vår förhoppning är att en snabbutredning och offensiva reformförslag ska kunna bli en central del av regeringens aviserade livsmedelsstrategi. Om vi gör jordbruk och livsmedelsproduktion mer lönsamt kommer vi att kunna få mer konkurrenskraftig svensk mat, fler småskaliga producenter och därmed också en högre beredskap genom decentraliserad produktion.