Fru talman! Tack, Hans Eklind, för en intressant fråga! Den sätter fokus på sjukvårdens ekonomiska problem i ett lite större perspektiv. Då måste man titta inte bara på en budget utan på flera budgetar i följd.

Vi har varnat för att kostnadskrisen kommer att få stora konsekvenser för välfärden, framför allt för sjukvården men också för skolan. Detta sa vi redan för ett par år sedan, för vi såg att det här kommer att få effekt. Det gäller inte minst pensionskostnaderna, som är av mer tillfällig karaktär, medan annat handlar om mer långsiktig utveckling; demografin ställer nya krav på både äldreomsorg och sjukvård.

Därför har vi dubblat de generella statsbidragssatsningarna. Sedan dubblade vi satsningarna på sjukvården, och nu väljer vi att återigen dubbla satsningarna på sjukvården.

Hans Eklind hamnar återigen i en teoretisk diskussion om att detta skulle ha räckt för att rädda de 5 000 jobb som ändå försvinner. Det är ingen som har dragit tillbaka varslen eller nedskärningarna; de fortsätter ju. Hade regeringens extrapengar lett till det som statsministern sa i tv – nu ska vi inte säga upp mer folk i sjukvården – hade vi inte haft den här debatten.

Då är min fundering följande. Jag förstår att det finns en skillnad mellan tillfälliga insatser här och nu, som har med pensionskostnader att göra, och mer långsiktiga planeringsförutsättningar. Men om regionerna inte vet vad som gäller nästa år utan läser budgeten och tror att de får mindre pengar nästa år och året därefter vågar de kanske inte behålla den personal de skulle vilja behålla. Och det blir inte lättare att få tillbaka den personalen i detta väldigt tuffa läge.

Det är därför vi har sagt att vi vid sidan av de vanliga budgetdiskussionerna också vill ha en bottenplatta för välfärdens finansiering, där vi indexerar statsbidragen med inflationen för att kommunerna ska ha planeringsförutsättningar. Detta är ett sätt att hantera de långsiktiga frågorna, och sedan hanterar vi i budgeten mer akuta insatser här och nu. Det är så vi har resonerat när vi har valt att i flera budgetar i rad dubblera satsningen på sjukvården. Regeringen underskattar verkligheten, och nu får vi stora problem i sjukvården, vilket kommer att gå ut över personalen och patienterna.

(Applåder)