Herr talman! Det är lätt att dela alla Alm Ericsons ambitioner. Vem gör inte det? Sedan har ju ni i denna kammare och vi som regering ett särskilt uppdrag att prioritera och se vad som är möjligt att genomföra i verkligheten.

Det stämmer att prognoserna för inflationen är att den sjunker undan, men det är också givet att man bedriver en ansvarsfull politik. Hade man kraftigt expanderat utgifterna och skjutit in mer pengar i ekonomin brett hade kanske prognoserna för inflationen sett annorlunda ut. Det är därför man behöver vara realistisk, jordnära och förankrad i hur verkligheten ser ut.

Det är svårt att förstå de mycket hårda ord som används. Man kan självklart diskutera om man skulle ha tillfört 1, 2, 3 eller 10 miljarder mer. Men realiteten är att av reformutrymmet användes i vår första budget en tredjedel till kommuner och regioner. I senaste budgeten användes 40 procent av reformutrymmet till detta, och nu tillförs ytterligare 6 miljarder. På så sätt tillförs vården i år 12 miljarder kronor mer.

Man kan givetvis ha uppfattningen att det borde vara ännu mer, att man borde dra ned någon annanstans, att man borde höja skatter, att man borde ha färre poliser eller att man borde prioritera om på något annat sätt. Men det är ingen svältkur när man kraftigt ökar resurserna till ett område.

Däremot är det ett väldigt besvärligt läge. Vården lider hårt av den inflation som vi haft i ekonomin med de kostnadsökningar som har följt av den. Därtill är det säkert sant, som har framkommit i debatten, att det finns en och annan sak att göra kring vårdens innehåll. Det jobbar regeringen också med. Hur ska man kunna få ut mer av sitt arbete, känna sig mer sedd och tillvaratagen och på så sätt kunna ge bättre möjligheter för patienterna i vården? Det strukturarbetet pågår också.

Jag vänder mig mot de mycket hårda orden. Det är ett resurstillskott, men det är svåra prioriteringar. Det finns stora behov på många ställen.