Fru talman! När jag kom in i riksdagen 2014 och började arbeta med riksbanksfrågorna befann sig Sverige och världen i en situation där deflation var en reell risk som diskuterades i den penningpolitiska debatten i många västeuropeiska länder. Detta kanske är svårt att föreställa sig givet de senaste årens höga inflation, men där och då ledde faktiskt den låga inflationstakten till en rad sänkningar av reporäntan trots att vi befann oss i en högkonjunktur. Det är en ovanlig penningpolitisk kombination som knappast är ett typexempel man lär sig om i skolböckerna.

I februari 2015 sänkte Riksbanken för första gången i Sveriges historia räntan till minus 0,1. I praktiken betydde detta att bankerna var tvungna att betala för att ha pengar på ett konto hos Riksbanken. Det här gjorde man för att stimulera efterfrågan och därmed inflationen. Implikationen av detta ställde jag en fråga till Riksbanken om när det väl begav sig. Jag undrade om det betydde att även privatpersoner i sin tur skulle få betala för sitt sparande, det vill säga om affärsbankerna skulle införa minusränta på privatpersoners sparkonton. Så blev det naturligtvis aldrig, men hur som helst illustrerar detta tankeexperiment vilket experiment detta var i bemärkelsen att det aldrig hade testats förut. Det här var Riksbanken inte ensam om – även ECB, Schweiz, Danmark, Japan med flera sänkte räntan under noll.

Med denna lågräntemiljö i bagaget gick vi in i pandemin, som innebar stora störningar i logistikkedjor, vilket gav utbudsstörande effekter. Regeringar och centralbanker världen över reagerade genom att stimulera ekonomin genom en kraftigt expansiv penning- och finanspolitik.

Spolar vi sedan fram bandet till februari 2022 invaderar Ryssland Ukraina. Europa, som ditintills varit tungt beroende av billig rysk gas, får en energikris med kraftigt stigande energipriser som följd.

Detta sammantaget sätter scenen för det som händer härnäst. Före, under och efter pandemin köper världens centralbanker, Riksbanken inkluderad, på sig en stor mängd statspapper, företagsobligationer, säkerställda obligationer med mera. För att pressa ned räntor siktar man med dessa i början av 2022 på sin balansräkning. När inflationen väl sticker från 2–3 procent till 10 procent inom loppet av tolv månader svarar Riksbanken enligt konstens alla regler genom att anta räntehöjningar som tar räntan från 0 procent till 4 procent på ett och ett halvt år för att försvara inflationsmålet. När räntan går upp och obligationerna ned resulterar det i stora orealiserade förluster i Riksbankens portfölj och ett negativt eget kapital i bokslutet för 2022.

Ungefär samtidigt som de penningpolitiska förutsättningarna svänger från minusräntor till kraftigt åtstramande politik införs det en ny riksbankslag i Sverige. Det här är den första revidering som skett av riksbankslagen sedan 1999, då det infördes bestämmelser om fast penningvärde och Riksbankens oberoende; i övrigt var det en lag som inte var anpassad efter den värld som vi i dag lever i. Syftet med den nya riksbankslagen var att modernisera lagen utifrån dagens ekonomiska klimat samt stärka Riksbankens finansiella oberoende genom en lagstadgad ordning och struktur för Riksbankens eget kapital.

Det förändrade penningpolitiska landskapet ihop med en ny riksbankslag inklusive den nya återkapitaliseringsregeln, som jag hade tänkt beskriva mer i detalj, vilket jag skippar på grund av den sena timmen, gör sammantaget att vi i dag står här och har denna debatt. Enligt årsredovisningen för 2023 är Riksbankens eget kapital mindre än en tredjedel av målnivån efter en stor redovisad förlust 2022. Därför inkom Riksbanken med en framställning till riksdagen som utskottet nu delvis bifaller. Det uppdrar åt regeringen eller den myndighet man bestämmer att överföra 25 miljarder kronor till Riksbanken.

Fru talman! Det här är dock inte en debatt i bemärkelsen att partierna företräder olika positioner, utan vi har en bred blocköverskridande enighet i en för svenskt vidkommande viktig fråga. Riksbanken ska återkapitaliseras med 25 miljarder. Det är vi alla överens om, och det är en styrka för Sverige och viktigt för Riksbankens finansiella oberoende.

Fru talman! Utöver framställningen riktar finansutskottet även två tillkännagivanden till regeringen. Jag kommer inte att gå in på dessa i detalj. Det första handlar om ett förtydligande av redovisningsprinciperna som kommer att stärka Riksbankens finansiella oberoende ytterligare. Det andra handlar om Riksbankens intjäningsförmågor; vi riktar ett tillkännagivande till regeringen om att återkomma till riksdagen om hur självfinansieringen ska stärkas.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.