Herr talman! USA är en allierad till Sverige och har bett oss att underteckna ett avtal som löser olika juridiska frågor i den händelse USA måste agera militärt på svensk mark.

Det har förvånat mig hur mycket snack det har blivit inom vissa kretsar i vårt land. Varje dag när jag öppnar mejlkorgen har jag fyra eller fem brev som vädjar till mig att rösta nej.

Samtidigt är stödet för att Sverige ska ingå avtalet kompakt här i riksdagen. Det finns inte heller några akademiska auktoriteter med kompetens inom folkrätt eller säkerhetspolitik som avråder, annat än någon enstaka röst.

Jag får därför intrycket att motståndet grundar sig i något helt annat, nämligen i ett slags diffus negativ inställning till USA i största allmänhet.

Så här uttrycker sig exempelvis Vänsterpartiet i sin reservation. Man säger att det finns ”stor risk att amerikanska soldater kommer att flytta in på svenska garnisoner och bygga upp parallella små samhällen. Förutom egen jurisdiktion och undantag från skatt regleras sådant som att bilar inte behöver besiktigas, amerikansk arbetsrätt gäller vid anställningar och t.o.m. att amerikanska frimärken ska gälla.”

Miljöpartiet i sin tur tror att USA kommer att använda avtalet för att tortera fångar. Jag citerar Miljöpartiets reservation: ”Trots att avtalet är tydligt med att svensk lagstiftning och internationella åtaganden ska respekteras, finns historiska skäl att ifrågasätta implementeringen av detta. Europadomstolen har dömt både Polen, Litauen och Rumänien för att CIA utövat tortyr på amerikanska baser inom landets territorium.”

Frimärken och tortyr. Så ser det ut. Smått blandas med stort. Det finns ingen röd tråd annat än att USA är smutsigt. Detta är som tur är inte representativt för svenska folket i stort. Den absoluta majoriteten av folket tycker mycket bra om det stora landet i väst.

Vi har inget problem med ett nära samarbete. För oss är det en fråga om trygghet. USA är landet med världens starkaste militär, och de har gått med på att backa upp oss om vi skulle hamna i krig. Det är trist att den antiamerikanska inställningen sprids av Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Herr talman! En fråga som jag vet har diskuterats är hur det blir när Sverige lånar ut sin domsrätt till amerikanska myndigheter när det gäller straffrättsliga förseelser.

Här fokuserar kritikerna av avtalet på den svenska lagstiftningen om våldtäkt och att den går längre än den amerikanska. Man vill skrämma upp människor genom att låta dem tro att amerikanska soldater ska kunna våldta svenska kvinnor hur som helst och komma undan med det.

Har då USA inte en lagstiftning mot våldtäkt? Jodå, eftersom det är ett normalt land. Amerikansk militär personal lyder under en lag som heter Uniform Code of Military Justice.

De amerikanska lagstiftarna tar inte lätt på våldtäkter. Där maxstraffet i svensk lagstiftning för våldtäkt är tio år döms amerikanska soldater till livstid utan möjlighet till frigivning.

En svensk våldtäktsman kan komma ut redan efter två tredjedelar av tiden. Det blir knappt sju år. En våldtäktsman i amerikansk uniform får sitta i fängelse tills han dör. Jag är inte säker på att det är Sverige som tar våldtäkter på störst allvar om man jämför våra två länder.

Herr talman! När jag läser avtalet som vi nu ingår ser jag bara att det handlar om praktiska frågor, inte mer än så. Riksdagen har nyligen antagit motsvarande avtal rörande Natoländerna i stort där avtalet Nato SOFA är det viktigaste. Även här handlar det om att lösa praktiska juridiska frågor så att allierade ska kunna sända styrkor till varandras länder.

Det avtalet gick igenom hur lätt som helst utan någon större debatt, trots att det också förutsätter att andra länder ska ha en viss domsrätt i Sverige. Sammantaget visar det att protesterna mot DCA-avtalet handlar om någonting annat än just avtalet i sig.

Som jag har påpekat finns det dock ett brett folkligt stöd för ett nära samarbete mellan Sverige och USA. Relationerna mellan våra länder är sedan länge de allra bästa, och jag vet att många svenskar ser fram emot att få möta amerikanska uniformer på stan.

(Applåder)

I detta anförande instämde Helena Bouveng, Mats Green, Gustaf Göthberg, Marie-Louise Hänel Sandström, David Josefsson, Carl Nordblom, Thomas Ragnarsson, Johanna Rantsi, Oliver Rosengren och Jesper Skalberg Karlsson (alla M).